Udda dag

Idag är det den 29:e februari. En dag som bara återkommer vart fjärde år, så det är en liten udda dag kan man säga. Exempelvis om man fyller 60 år idag så har man egentligen bara fyllt år 15 gånger "på riktigt". Men nog om detta nu. Här är det ungefär lika "menlös" tillvaro som det varit sista veckorna. Ingen hästkörning. Båda hästarna ser annars rätt så fina ut för dagen synd att dom inte är fräscha bara. PARKIN ser oerhört fin ut efter vinterns träning. Proud Bees knä ser marginalt bättre ut. Svullnaden är företrädesvis störst på insidan av knät just nu och det rinner ner lite i benet. Men annars ser hon inte riktigt ut som den häst som kom hit mager och ynklig i oktober.   PROUD BEE har tagit till sig av både träning och mat, synd på knät bara. Hon har ingen temperatur att snacka om, den ligger runt 38º, men prognosen på skadan är det för tidigt att prata om men hon kan springa i hagen i alla fall utan nämnvärd hälta. Avvaktar en vecka till. Ser det inte bättre ut så skulle jag få ta med henne ner på kliniken nästa onsdag då Parkin ska på ännu ett återbesök. Dagens koll innebar att han fick behandlas om i båda framknäna. Hältan var nästan borta och inga spår av de små gallorna som kändes senast fanns kvar. Men då det bara var "nästan" bra, så fick han en dos till med Irap. Det innebär att det tar några dagar till innan han ska vidare till Henke.

Ingen start

Aj då. Det HÄR ser INTE bra ut tänkte jag imorse, då jag tog ut Proud Bee på stallgången för att köra det näst sista finslipande träningspasset innan den tilltänkta starten nästa torsdag. Redan nu kan jag säga att det inte är aktuellt med någon start längre. Jag hoppas bara att hon kan starta NÅGON gång mer, för hennes vänstra framknä ser inte så roligt ut. Troligast hade Norma klappat till henne mitt på framknät under gårdagen, och det var ju tur att inte benet gick av som det gjorde på fina Charlotte Stone som fick benet avsparkat i början av veckan och man tvingades avliva henne. PROUD BEE har fått en spark på ett framknä. "Danskan" kunde hur som helst gå och stå på benet och det är inte svullet någon annanstans än just i och runt knät. Eventuellt kanske jag skulle ha farit in och röntgat knät, men det blir hon ju inte bättre av. Hon får då snarare endast en diagnos, så jag avvaktar väl någon dag och ser vad som händer. Hon är ju pigg och går ju ordentligt på benet, men hade problem att komma ner och rulla, men i bästa fall är hon bara "hämmad" av svullnaden. Jag kollar tempen och så länge hon inte får feber eller sväller mer så kan det ju kanske gå till sig inom några veckor om jag har tur. Annars vete fan. Det finns ju en hel del smått och gott som kan lossna under en knäskål. Jag kunde dock ta upp benet och böja det lite också utan några protester och jag hittade heller inga sår eller märken och det är ju tur att Norma går barfota en sån här gång. Dessutom var jag ju på ATG-kliniken igår med Parkin (och fick en saftig räkning därifrån redan med posten idag) så jag ser inte riktigt fram emot ännu mer veterinärräkningar, i alla fall inte om jag slipper. Tråkigt som fan är det i alla fall nu när hon kändes riktigt bra i träningen. Men så är det i den här branschen. Parkin var hur som helst ohalt innan böjprov, men visade efter böjning upp en grads hälta i båda framknäna (skalan är "0" för de som inte är halta alls och "5" för dom som inte kan stå på benet, typ) och behandlades för detta. Han ska nu vila sig i hagen en vecka tills det blir återbesök nästa onsdag. Är allt frid och fröjd då så lämnar han veckan därpå Storjorden för ett förhoppningsvis framgångsrikt halvår hos Henrik Svensson. Vi har sagt att han ska hem igen efter augusti om allt går som det ska. Går det inte så bra så kommer han väl hem tidigare och då av så kallade "ekonomiska skäl". Att ha hästar som inte springer riktigt bra i proffsträning det går bara inte på en vanlig arbetarlön. Han måste kunna föda sig själv om det ska funka, och helst lite till också. Det börjar så mått "sina i kassakistan" efter att "många bäckar små" fått sin tilldelning. Men så är det. Pengarna ska tydligen vara i ständig rullning... Det är ingen tröst att en del har det värre. ALLA borde ha det bra.

100 år

Idag är det 100 år sedan min farfar, Sven Persson föddes.

Han dog redan 1988 alltså för 24 år sedan och jag har saknat honom ända sedan dess.

Men det är livets gång.

Idag var jag med blommor på hans grav vid Attmars kyrka och trots att det gått så lång tid blir jag fortfarande tårfylld varje gång jag är där.

Farfar och jag spelade trav tillsammans ända fram till hans död från det att jag var 15-16 år och vi gjorde ett litet system varje vecka.

Det var han som fick mig intresserad av trav.

Han hade aldrig hästar själv, han jobbade i skogen med häst när han var yngre men aldrig med travhästar.

När jag köpte min första häst fick jag halva summan av honom (han delade ut lika mycket till alla barnbarnen) men han var en travspelare i liten skala och lärde mig grunderna i hur man skulle fylla i en kupong.

Han berättade alltid fantastiska historier ibland om trav och hästar.

Han hade diabetes sedan 25-års åldern och blev blind till följd av den sjukdomen när jag bara var en liten parvel.

Farfar var en fantastisk berättare med en stor dos humor och jag önskar att han fått vara med lite längre än de 21 år av mitt liv som han fanns närvarande.

Han hade fortfarande mycket att berätta om.

Vi pratade i telefon varje vecka, ibland flera gånger iveckan och jag var ofta hos farmor och farfar under min uppväxt.

Morsan och farsan bodde inte tillsammans från det att jag var ungefär tre år och farmor och farfar var alltid mån om att inte tappa kontakten med mig.

Farmor såg ofta till att jag kunde åka med henne på bussen från stan och till Norrhassel så att jag kunde stanna någon dag hos dem när det passade, och ibalnd när dom varit med farfar på sjukhuset fick jag åka i Taxin med dom hem. På somrarna var jag alltid hos dem någon vecka...

Jag saknar den tiden ibland men det är tur att man har bra minne.

Det är fina minnen.

Om det är något jag önskar någon så är det att ha en sådan farfar som jag hade. Rolig, rättvis, allmänbildad och fortfarande nyfiken på det mesta vid tiden för sin bortgång.

Farfar var den man kunde vända sig till med alla funderingar.

Han ligger begravd i Attmars tillsammans med farmor Vilma, som gick bort för bara några år sedan. Hon hängde med tills att hon var 93 år och hon gick inte av för hackor hon heller.

Men det är en annan historia.

Farfar och farmors grav.

Över till travet då.

Parkin ska till veterinären i morgon för en uppcheckning innan han ska till Henke i början av mars. Henke tyckte det var lika bra så för han vilel komma igång och starta redan i april så det blir väl så då.

Danskan ska anmälas på fredag. Loppet går sedan den 1 mars på Bergsåker. Hoppas på vettigt läge. Nu är det voltstart och jag tror inte det är lika bra för henne som auto, men det finns så lite lopp så vi testar väl.

Båda hästarna känns i alla fall fina i träningen.

Lugna gatan

Här är det lugna gatan.
Hästarna tränas på som vanligt.

Både "Danskan" och Parkin går någon form av intervallträning.

Ibland när äldsta dottern Amanda har tid att komma hem och hjälpköra så går dom dessa intervaller tillsammans.

Det ger ytterliggare kvalitet på träningen om man kan köra dem ihop.

Det märks dock skillnad på konditionen och kapaciteten mellan dessa två.

Och det är intressant att se att det skiljer så mycket mellan två hästar som tränar lika.

Och som samtidigt låter så olika när dom tränar.

Parkin låter som ett ånglok. Han pustar och frustar och låter som om han ska dö när han ångar på uppför backarna medan Danskan knappt ger ifrån sig en fnysning.

Man skulle ju kunna förledas att tro att hennes ork och återhämtning är bättre än hans om går efter dessa fakta.

Men så är det inte.

Har varit utan pulsmätare i några år nu, men skaffade en enklare "bygel" häromdagen för att kunna checka av återhämtningen i alla fall.

Det är ju svårt ändå att dra några slutsatser av det hela, men som igår när vi körde exakt samma träning på båda två och körde samtidigt in i stallet.

När vi därefter tog pulsen samtidigt efter träningen så ligger Parkin 15-16 slag under Danskan. Han på ca 55-58 och hon på runt 80-82.

Hans återhämtning är enorm och kanske det är det som är hemligheten bakom att han kan springa så fantastiskt fort och länge.

Enda skillnaden denna gång var att Proud Bee gick med en Grafström-rochard (inte så tung) och "junior" gick med en lättare vagn, en speedcart.

I vanliga fall när jag tränar ensam så använder jag nästan alltid bara rocharden på båda hästarna.

Efter senaste passet (innan detta) då jag körde dem en och en, så låg pulsen på ännu större skillnad: Cirka 30 slag högre på Danskans puls än på Parkins.

Men då "junior" är ute ensam så är han ju "segare" på vägen hem när vi kört färdigt än vad "Danskan" är, så återhämtningen börjar ju tidigare på honom än vad den gör på henne.

Nu gjorde dom ju allting lika, ändå denna skillnad.

Det är fascinerande att se.

Och även om pulsmätning inte är enda lösningen på hur man ska träna hästar på bästa sätt, så är det lite skoj att hålla koll på detta enkla vis.

Och även om en "riktig" pulsmätare som håller koll medan man kör är ett fenomenalt hjälpmedel så är det inte aktuellt för mig.

Jag säger som Akseli Lahtinen sa apropå träning med pulsmätning. Något i stil med "Jag slutade med det för jag vågade knappt träna hästarna som vanligt då pulsen steg så högt på dem och istället så orkade inte hästarna i loppen"

Det är väl risk för något liknande om jag skulle börja kolla pulsen under belastning.

Att jag inte skulle "våga" träna som jag gör.

Nej, full fart och rejält med återhämtning är min melodi.

Det funkar i alla fall hyfsat även om inte framgångarna är så stora, så brukar jag åtminstone förbättra de hästar jag får i min vård.

Det är ju alltid något.

Annars är det väl oftast som man brukar säga: "Det går ju inte att göra en sko av en klack"

Nästa start är planerad till 1 mars för danskan, om hon kan springa på sin nya skoning.

Hennes hovar var i så dåligt skick nu att jag var tvingad att be min gamla hovslagare Janne Falk komma och hjälpa mig att försöka få fason på dem.

igår kväll dök han upp och med sin "hovverkningsapparat" fick han hovarna att se lite bättre ut än vad jag skulle ha lyckats med med en klinga.

Tyvärr så var vi, som jag antog redan i förväg tvingade att verka ner dem rejält för att överhuvudtaget få någonstans att sömma. Och hennes framhovar är nu aningen för korta för att vara optimala, men det är ju några veckor kvar till start så vi får väl se hur det går.

Vi kör på!

Vatten

Igår morse när jag kom ner i stallet för att släppa ut hästarna hörde jag på lång väg ett dovt ljud som oroade mig så pass att jag ökade på stegen fort nog ner för trappen och in i stallet.

Där stod "Danskan" och "Junior" som står i den främre delen av stallet, helt oberörda och tittade på mig.
Genom gallret i Parkins box såg jag att att Norma (som står i det andra "nya" delen av stallet) stod upptryckt mot en vägg, medan vatten formligen sköljde över hela hennes box, och hela den boxen som Prevenue stod i tidigare var "vattenfylld".

Det var åtminstone 5 centimeter högt "vattenstånd" där inne i alla fall.

Det var en ventil i en vattenkopp i Prevenues gamla box som spruckit och flugit iväg, så nu kom en tumstjock stråle vatten sprutandes ut den som en fontän och ut över hela den delen av stallet.

Tidigare på morgonen när jag var och gav dem mat var allt som vanligt så det var ju tur att det inte varit längre ändå.

Det var bara att skynda sig att slå av den närmaste ventilen och börja sanera.

Där var den förmiddagen räddad.

Ingenting verkar ha tagit skada men det är ju svårt att torka upp något under vintern i ett "kall" stall.

Vi kämpar på.

Danskan verkar ha tagit loppet bra och vi siktar nu närmast på ett lopp i början av mars.

Tvåa i debuten

Igår var det dagtrav på Östersundstravet.

Det var även ett passande lopp för "danskan" dvs Proud Bee att göra debut i min regi.

De som följt bloggen, vet ju att jag varit i det närmaste förtvivlad över hur hon uppträdde när hon kom hit i mitten av oktober, och hur jag kämpat med henne för att få henne i någorlunda stridbart skick.

Nu var jag ju ändå osäker på hur det skulle gå, även om jag sett stadiga förbättringar på henne under den senaste tiden.

Att hon slutade tvåa på 18 blankt (två tiondelar från hennes danska rekord) från ledningen och fick stryk med bara en längd är ett resultat som jag både är stolt och glad över.


Proud Bee blev tvåa i debuten på Östersund. Foto: Skärmdump ATG-live.

Och även om det var ett mediokert gäng hon mötte, förutom då vinnaren som man verkar ha trott en del på och som hoppade bort sig i senaste starten på "huvudstadsbanan".

jag såg den när den spurtade bra som trea på Bergsåker också och förstod redan då att det var en bra häst.

Man far inte ända till Solvalla från Indal om man inte tror på chans och trots tredjespår nästan hela vägen vann han lätt nu.

Jag tror inte jag kunnat slå vinnaren även om jag fått dämpa tempot. Nu kom ju den andra Great Challenger-avkomman upp i dödens redan efter 3-400 meter och jag hade inget annat val än att svara.

Hon höll som sagt berömvärt och det gick faktiskt rätt bra i kurvorna också med den här balansen.

Jag kan inte annat än vara riktigt nöjd med "danskans" insats.

Jag var dock livrädd mest hela tiden för att hon skulle göra någon "rivstart" innan loppet så att bakskorna skulle flyga av.

Bakhovarna är inte speciellt stora och av speciellt bra kvalitet och då hon trampade av sig en sko för någon vecka sedan och rev av stora delar av hoväggen på höger bakhov så satt den skon endast med två söm på utsidan.

Det är ju aldrig riktigt bra, men vad ska man göra om man inte vill verka ner hela hoven alldeles innan start?

Det är ju bara att chansa och det gick ju vägen den här gången.

Nu suger vi på den här karamellen ett tag.