Parkin tillbaka i Sverige och Forsgren underhöll

Det blir inte så många uppdateringar här på sidan eftersom det inte händer speciellt mycket. Dessutom håller jag på att skriva på min andra deckare. Jag har väl ungefär 50 sidor kvar på den skulle jag tro, det har gått bättre än jag trott att skriva, hittills i alla fall. Den kommer troligen inte ut förrän till våren oavsett om jag blir klar tidigare. Parkin är tillbaka i Sverige igen. Eftersom han var så genomusel i Bordeaux, trots ett skapligt lopp, även om avancemanget till ledningen varvet från mål kanske var optimistiskt i överkant. (Att han skulle prestera dåligt hade jag på känn med tanke på hur han numer uppträder på längre distanser och då han dessutom alltid tidigare "slutat" springa på hösten (kanske de som har gott minne kommer ihåg att han alltid gjort så), beslutade Sofia Aronsson att det var bättre att ta honom till Sverige. Tanken är att hon ska tävla med honom nere runt Axevalla i vinter och sedan eventuellt fara söderut igen närmare våren, det var i alla fall så det låter i nuläget. Hon vet om att hon får bryta kontraktet när hon vill och jag skulle kunna tänka mig att hon även gör så efter några starter med liknande resultat som det i Bordeaux. Jag hoppas naturligtvis på att han springer som ett skållat troll där nere i södra sverige, även om jag har svårt att tro på det. Det har ändå varit ett trevligt och roligt upplägg det här senaste året. Inte så många vanliga knegare som lyckats föda upp och äga en häst som vunnit i alla klasser på V75 här i Sverige utom i Guldivisionen, och dessutom tävlat i Frankrike, Tyskland, Österrike och Ungern och även vunnit lopp i de tre sista länderna (Även om han blev diskad för trängning i Ungern). Det har varit kul och även om det närmar sig slutet nu och det går dåligt för mig och mina hästar överlag så har jag inte gett upp hoppet om att plocka fram ännu en kanon. Har man inte hoppet så kan man lika gärna lägga ner. Och det tänker jag inte även om det känns som om uppförsbacken är hög just nu. Bonden tränas för fullt efter hältan och går maximalt antal intervaller igen sedan förra veckan. Känns lika stollig som vanligt så det blir väl start så fort vi hittar lämpligt lopp och jag får låna en hästtransport och kanske en bil, för det går segt att få besked om min egen finka efter mötet med rådjuret för en knapp månad sedan och jag får väl inte min Dacia Duster förrän i januari. På tvååriga Parkes ser och känns senan allt bättre på. Nästan ingen ifyllnad längre ens på morgonen när hon stått inne. Väntar dock vidare på att jag ska kunan börja köra henne igen. Hon ser väldigt fin ut i kroppen i alla fall så jag hoppas hon håller ihop framöver. Lilla Daley har fått sitt hästpass och finns nu även på www.travsport.se men ännu inte på min träningslista. Hon har sett fin ut länge men jag är lite orolig över att hon alltmer börjar se ut som Charlie Chaplin i framstället. Det är hovarna som ser ut att vrida sig lite utåt, så det lär ju behövas ordentliga knäkappor den dagen det är dags, även om jag gör vad jag kan för att åtgärda det hela med raspen. Inte helt idealiskt alltså. Min gamle kämpe Hibbitt hade samma problem, men han sprang ju ändå som en dröm tills dess att han pajade i ett gaffelband, men den skadan hade inget med framstället att göra, så vi får väl se vad som händer. Fölmärren Norma är dock lite brydd över vad som händer. Hon har fått byta box för första gången i sitt liv nu när jag skiljt av henne och fölet på nätterna. Hon fick ju bo kvar i fölboxen när jag sålde hennes och "Juniors" morsa La Bigi till Finland. Och nu är hon inte riktig säker på varken var hon ska äta eller skita. Jag flyttade på henne eftersom det är ju hon som får lämna för platsbrist om/när Parkin kommer hem och för att Daley skulel känna sig bättre i den box hon fötts i när de skiljdes åt. Jag hoppas på att jag får ge Norma en fin sista betessomma, men kommer Parkin hem akut, kan jag tvingas fatta det här beslutet fort nog då jag inte har mer än fyra boxplatser. Tråkigt och ledsamt men jag vill inte skänka bort eller sälja henne, för hon är så sliten i kroppen och vintrarna är inte snälla mot henne så det vore grymt att tvinga ur henne fler föl och hon tål ju inte att tränas. Jag tror hon mår bäst här eller ingenstans. Vi får se vad som händer. Lennart Forsgren underhöll på Bergsåker under tisdagskvällen. Foto: Björn Persson © Var även på Bergsåker med sambon och lyssnade på Lennart "Kusken" Forsgren och det var en trevlig stund i regi av intresseföreningarna på Bergsåker. Forsgren är en rolig prick, men till skillnad från några av de andra kuskarna och tränarna som besökt banan vid liknande tillfällen och pratat så lärde man sig ingenting av Forsgren, vilket nog inte var meningen heller. Däremot så har ju Forsgren mer humor och det var ju väldigt roligt att lyssna på alla anekdoter från ett långt liv i toppskiktet. För övrigt så började Forsgren sin bana genom att springa hos en tränare i Gävle som hette Eivin Höglund. Denne Höglund var faktiskt från Matfors ursprungligen och ägde det hus på vänster sida av E14 och som det bara är ruiner kvar av och som ligger vid första infarten österifrån in mot Vattjom. Att det huset tillhörde Höglund berättade en gång Bengt Sandin för mig. Lite rolig kuriosa som kanske inte många vet idag. Vi hörs!

Skadeuppehåll i stallet

Med tanke på vädret så gör det väl inte mig personligen så mycket att jag fått ta ett uppehåll i travtränandet för stunden. Både Bonden och Parkes har fått ta igen sig de senaste veckorna på grund av skador. dessutom passade jag på att vaccinera dem nu när de hade uppehåll. Bonden är dock haltfri, tror jag. Han var det i förra veckan i alla fall. Jag körde honom och testade honom lite grann. Nu har han fått ta igen sig lite till men imorgon blir det en motionstur i alla fall. Eventuell gör han någon start i december. Parkes var veterinären Gunnar Rangul hirt och lyste igenom efter blödningar i frambenet. Och precis som jag misstänkte hittade han en blödning högt uppe på böjsenan, dock var den så liten så den behövdes inga speciella restriktioner. Man ska ju aldrig säga aldrig men han trodde, att det var ett slag från den andra benet och ingen "riktig" senskada på grund av felbelastning eller något sånt. Bra det ändå. Han rekommenderade två till tre veckors vila från träning, sedan skulel han komma och lysa igen. Blir alltså inget kval eller snabbjobb mer i år. Det blev precis som jag tänkte i våras när jag körde premieloppet, att jag skulle göra det så fort som möjligt och inte vänta om det skulle kunna börja jävlas. Och så blev det. Ett enda banjobb för hennes del efter premieloppet, och det i augusti är inget som talar för en tidig treårsstart direkt... Dessutom har jag varken bil eller hästtransport att åka med ändå så det blir ju lite enklare. De där DAG-service verkar ju inte springa benen av sig för att få till finkan heller, kan man ju lugnt konstatera. Tre veckor nu som den stått på samma ställe utan att något hänt. Hur som helst så har båda hästarna blivit vinterskodda i alla fall. Bonden ser glad ut över de nya vinterskorna. Foto: Björn Persson © Parkin startar i Bordeaux över 2600 meter på onsdag och möter där svenskbekantingen Vendi som gått bra i Frankrike. "Junior" däremot har ju haft det tufft på de franska banorna och så blir det väl även på onsdag. Även om han orkar så verkar han inte trivas speciellt på de längre distanserna på äldre dagar. Men så är det. Han har ändå sprungit in nästan 200 000 i år därnere. Bättre facit än sista året här hemma. Så än håller han stilen. Från och med 1 augusti ska han dock befinna sig på svensk mark. Och det här på Storjorden. Det lär väl bli mindre framgångar, men det blir då det!

Fortsatt färd på den inslagna vägen

Jag trodde väl att det skulle räcka med att Bonden blev halt. Men ska det vara så ska det tydligen vara en jäkla massa skit innan det vänder. I onsdags var det Parkes tur att bli halt. Vi hade kört färdigt intercvallerna och hon hade känt ungefär som vanligt och höll på att träcka ner i lågt jogging-tempo, när hon omotiverat började galoppera istället för att trava på visa ställen. När vi kom hem såg jag anledningen direkt när jag selade av. En svullnad modell större under det högra framknät. Hon ömmade dessutom för tryck med senan i viloläge, vilket aldrig är ett bra tecken. Parkes har fått en svullnad på en sena. Foto: Björn Persson © Nu vet jag inte om hon hade den innan eller om hon fick den under träningspasset. Jag upptäckte den i alla fall inte när jag selade på henne och då kollar jag alltid benen, så troligen kom den under träningspasset. Jag vet ännu inte om det är en blödning i en sena eller om det är ett slagskada på senan, vilket är att föredra. Blödningar i senor är ren skit och det brukar sällan bli riktigt bra när de läker ihop. Jag kylde lite och sedan på med ett gipsbandage. Veterinären Gunnar var på utflykt till Eskilstuna och tittade på Avelshingstar så han kunde inte komma förrän till veckan. Vi får väl se när han kollat benet med ultraljud. Veterinärräkningen stiger med hastigehten av ett skenande tåg. Men det är ju som det är det. Det är bara att betala och hoppas på att det vänder snart. För vänder det gör det alltid. Bonden däremot var ohalt när Gunnar kom för att kolla honom igen i måndags. Vi vet ännu inte vad som orsakade hältan, och det är ju ett orosmoln det också. Det kan ju komma tillbaka om man inte vet vad som är felet. Nu har jag kört honom två gånger och han är ju omöjlig att jogga med så det fick bli några intervaller idag. Och det syndes inte något. Intressant att se hur det ser ut imorgon dock. Fungerar allt som det ska kan det bli start på Bergsåker om 14 dagar. Jag själv har även jag varit ute på äventyr. Körde på ett rådjur i måndagsmorse när jag skulle iväg och hämta hö i Kovland. Oturligt nog så fick jag kast på transporten när jag bromsade och jag "agerade sedan flipperkula" mellan vägräckena innan handsken på finkan gick, av när den vek sig som en fällkniv varpå transporten for åt ett håll och jag åt ett annat. Det tog stopp mot vägräcket med en rejäl smäll. Jag kunde ändå köra undan bilen (Volvo är bra såna här gånger!) Men var tvingad att sparka upp dörren för att komma ut. Medan jag tittade på förödelsen samtidigt som jag kontaktade polisen för att de skulle ta rätt på rådjuret, passerade ett antal långtradare. Jag kan ju konstatera att jag inte bara har otur. För det var ju tur att det inte kom någon långtradare medan jag for runt mellan vägräckena. Då hade jag varit dödens lammunge. Bilen blev lite krockskadad med inte värre än att det gick att köra därifrån. Foto: Björn Persson © En mystisk slump är att det här är den andra bilen i livet jag köpt i Sollefteå. Den förra för ca 20 år sedan. Båda har jag krockat inom loppet av två veckor från inköpet. Dessutom de enda bilar jag krockat. Tror inte det blir någon fler bil från Sollefteå! Hästfinkan hade jag helfördäkrad så den står på verkstad för att få ett omdöme, medan bilen rullar vidare då den bara var halvförsäkrad. Tur den går i alla fall! Det blir en hel del merkostnader just nu som det verkar. Då är det tur att Parkin fortsätter att leverera för att hjälpa upp ekonomin. Fjärdeplaten i Berlin i söndags innebar ca 22 000 på hans konto och 30 procent av det på mitt känns ju bra just nu. Nästa start låter det som om blir i Bordeaux den 12:e november. Men det vet man inte. Det kan ändras mycket än! På återhörande!