Cirkus

Inte mycket blogande, men nu har jag åtminstone lite att rapportera om.

I lördags lämnade Quantum Bond Storjorden efter nästan tre år här och 47 starter. Han vann fem gånger i min regi, varav tre i monté. Han kostade lika mycket som han såldes för och på de här tre åren genererade han 121 850 spänn.

På länken kan ni titta när han och jag vinnner totalt överlägset på Bergsåker 2013 Quantum Bond vinner lopp

Jag önskar Anna-Lena Forsberg lycka till med honom. Det var en snäll och trevlig herre som jag tror får det bra.

I samma veva som vi levererade "Bonden" åkte vi för att hämta lille Willie Carr på Ortsjöns Hästgård.

Och det blev ju den värsta travresa jag varit med om på de dryga 30 år jag skjutsat hästar.
I efterhand borde jag ju förstått hur det skulle ha kunnat gå, då han aldrig tidigare åkt.
Alla andra föl och unghästar jag haft har ju tidigt fått prova på att åka transport, på beten och liknande med sina mammor. Nu ställdes den här 8 månaders lille hingsten själv på finkan för första gången och sedan for vi.

Det var som upplagt för kaos.

Vilket det också blev.

Han levde rövare redan då vi sakta rullade från gården, trots bomull i öronen för att få en lugnande inverkan så barkade det löst. Vi stannade och kollade till honom och ändrade lite på grimskaften. Vi körde iväg igen och då det var livat i transporten hade jag som tur var ett öga i sidospeglarna hela tiden. Vi hade väl kommit ca 500 meter från Ortsjöns Hästgård då han kom som skjuten ur en kanon ut ur framdörren. Jag tvärnitade och vi sprang ut och lyckades få lös honom där han hängde. Han hade skrubbat upp sidan rejält, men verkade annars OK så vi lastade in honom igen innan chocken släppte för honom. Efter en kilometer till var det oroväckande tyst och vi stannade och kollade till honom, då hade han ksatat sig över frambommen och hängde där. Lyfte ner honom och provade igen. Efter ytterliggare en bit var det livat. Vi stannade och då låg han med huvudet i en underlig vinkel, under mellanbommen. Skära lös hästen och in i kaoset och lyfta bort mellanbommen. Få upp hästen och prova igen. Så där höll det på tills han var på väg ut genom framdörren (som nu gick sönder i låsanordningen) med bakdelen. Vi stanande knuffade in honom igen, och då var han så trött och slut så han blev liggande på golvet under mellanväggen. Vi lyckades då köra hela vägen hem utan att han klev upp. Det tog en och en halv timme att köra drygt två mil.
Väl hemma när han hörde de andra hästarna klev han upp och gick ur finkan.
Otroligt nog var han nog mest skakad och skinnflådd.
Efter rengöring och insmörjning av sårskadorna så ställde han sig och åt hö som om ingenting hade hänt.

Har kollat febern för att se om han fått någon infektion, men hittills ingenting.

Igår gick han i hagen.

Först ensam några timmar sedan med Parkin och det verkar vara en häst med järnpsyke. Han bryr sig inte speciellt i någonting. Han strosar runt och bekantar sig med omgivningen.

Han verkar inte gilla att vara ensam för när jag tog in Parkin före honom hann jag bara ställa in honom i boxen innan jag hörde hur "den lille" tryckte av ingångsbrädan till hagen för att komma efter oss.

Vi får väl se hur det går framöver.

Frågan fram över är väl om jag törs köra honom i en hästtransport någon fler gång utan att ge honom lugnande. Då får han nog ha sällskap i såna fall.

Men den tiden den sorgen.

Nu är han i alla fall här.

Parkin och nye kompisen Willie Carr. Foto: Björn Persson ©

Bonden oplacerad i sista starten

I fredags tog jag ledigt från nattskiftet på Ortviken och for till Östersund med Quantum Bond. Det hade jag inte mycket för. Vi blev sist trots ett fin lopp i rygg på vinnaren, som ledde hela vägen. Men å andra sidan hade ju "Bonden" inte varit på en travbana sedan starten i november (utkörningen på Bergsåker räknar jag inte) så jag hade inte så stora förhoppningar innan heller. Han var nog liteväl ringrostig samtidigt som det blev dagens snabbaste lopp, där flera av hästarna gick nytt rekord. Han var annars lugn och fin och tiden var godkänd. Från och med i lördags ägs han dock av Anna-Lena Forsberg, men han stannar här tills den 30:e januari då hon är bortrest. Annars rullar det på som vanligt. Det är lite lugn nu med startandet och inte så mycket att rapportera om. De andra tre hästarna tränar på. Den tyngre träningsperioden för de två "äldre" är nu snart slut. De har gått mycket backe de senaste 6-7 veckorna och nu är det dags att börja "släppa upp" dem med mer tempoträning. Nästa veckoslut kommer min "släkting" Magnus Eriksson upp från Hällefors för att köra sin favorithäst Parkin lite och gå på V75-trav på Bergsåker. Då han kommer redan torsdag hoppas jag vi kan hinna med att "intervalla" hästarna lite tillsammans både då och på söndag innan han åker hem. Dessutom får jag lite assistans när jag ska hämta lille Willie Carr när Magnus är här. "Wille" har ju knappt sett en hästfinka, än mindre åkt i en, så det kan ju bli en upplevelse bara att lasta honom. Vi hörs.

Årets första

Tionde året nu sedan jag började skriva den här bloggen. Det första inlägget kom den 14:e mars 2006. Då hade jag precis börjat köra licenslopp med gamle Hibbitt för att ta körlicens för tredje gången, och veckan innan blivit påkörd av lös häst så att jag flög i luften, men landade på sulkyn. Ont i bröstet av några ihoptryckta revben och helt demolerade hjul blev dock enda skadan som tur var. Parkins blivande morsa, La Bigi hade dock veckan efter sparkat gamlingen på skenbenet, så resten av licensloppen fick jag ofta låna hete Joskin av dåvarande grannen Åke Stridh. En del andra snälla människor lånade ut häst ibland också. Sedan den senaste licensen togs där 2006 har jag kört 197 lopp och varit på plats 42 gånger (6 segrar) och kört in 471 550 kronor. Skapliga siffror kan jag tycka. Jag har för övrigt fått godkänt av Svensk Travsport att "Validera" mina kunskaper om travsport och hästar under vintern istället för att gå "Fördjupningskurs Trav", vilket innebär att om jag lyckas med detta, kan jag därefter söka proffstränarkursen, om jag nu skulle vilja det. Nu tror jag ju att om jag vore proffs skulle jag väl svälta ihjäl, men som sagt kunskap är inte tung att bära och det känns som en bra grej att göra, för man vet aldrig vad framtiden har att erbjuda. Ortviken går väl inte i all evighet och hamnar man söderut efter det, så vet man aldrig vad som händer. Men vi ska inte gå saker och ting i förväg. Först och främst gäller det att klara valideringen. Det har varit en rolig tid med bloggen de här nio åren, och det är egentligen ofattbart att det gått att skriva så mycket. Och även om motiveringen ibland varit dålig, så har jag oftast lyckats knåpa ihop några rader med jämna mellanrum. Vi får väl se hur det fortsätter. Jag fortsätter skriva även det här jubileumsåret. Sedan får vi se. En liten rapport från stallet kan väl också vara på sin plats så här i början på året. Det är kallt som fan, just nu här i Medelpad. Idag -24° och då är det inte kul att träna häst, så det har varit lite lugnare senaste dagarna. Inte optimalt för träningsupplägget, men det gynnar nog inte hästarna att vara ute och kämpa i kylan heller. Parkin var ute i torsdags, medan märrarna fick en omgång i tisdags. Nu hoppas jag det lättar upp så jag kan ge mig ut med Quantum Bond i morgon. Han är för övrigt såld till ryttarinnan Anna-Lena Forsberg och lämnar Storjorden i slutet på månaden. Uppgörelsen är den att jag startar på tills dess om det finns lopp och eventuellt blir det ett lopp i alla fall, den 15:e på Östersund om vi får vettigt spår. Har gjort spårförbehåll på 6,7,8 och 12. Känns bra att hon som känner hästen köper honom. Det blir nog rätt bra det. Parkes slog sig lite illa i hagen igår. Jag upptäckte det när jag skulle ta in henne, att hon precis slagit upp ett rejält sår i hovleden samt en lång broddreva på skenbenet höger bak. Hon är ju alltid lite "exter" när hon ska få komma in och troligen så blev det full fart när grannen startade sin nya fyrhjuling i mörkret. Hennes syster Daley såg ut att ha gått omkull också, snöig på hela huvudet, men annars inga skador jag upptäckte på henne. Parkes ben gjorde jag ren och lade om. Ingen feber i morse och det såg inte infekterat ut heller, men hon var lite halt och lite svullen. Hon fick vara ute i kylan utan omslag, ingen större infektionsrisk där tror jag. Ikväll lägger jag om igen så får vi se när hon är haltfri. Med lite tur går det fort över, men det känns lite surt. Grannen brukar annars vara försiktig med sina motorfordon, så jag lägger ingen skuld på honom, även om det är tråkigt att det ska hända en massa, men så är det med djur. Ibland är oturen framme. Tråkigt med sårskador på hästarna. Foto: Björn Persson © Emil från Ortsjöns Hästgård ringde även han igår. Tydligen så hade Willie Carr fått en hovböld och dessutom några djupa hovfickor som de ville jag skulle titta på. Jag får åka dit på måndag och kolla. Min ganle vän och hovslagare Janne Falk får jag nog inte med mig den här gången, då han ramlade och slog sig i ryggen för några veckor sedan, och han är ännu inte bra som det verkar. Men jag ser väl hur det ser ut. Bara tre veckor kvar nu till avhämtning. Ska bli oerhört skönt. Och i ett slag får jag en billigare månadskostnad på hästarna med drygt 3000 spänn. Det kan behövas. Kämpa på. det gör jag. Vi hörs Och lycka till under 2016