Daley äntligen på gång

Det blev ju inget premielopp för Daley och det var ju lite surt att missa 20 000 normalt lättförtjänta kronor. Förutom skadebekymret med hasen, så har hon haft svårt att ta sin uppgift på allvar. Det verkar dock som om en förändring till det bättre skett de senaste veckorna. Jag vet inte om det var "uppläxningen" av henne på banan senast, eller om det var bytet till gummibett som gjorde susen, möjligen en kombination av båda. Men nu verkar det funka. Igår var jag ner med henne på banan för endast det femte besöket på en travbana. Det har alltså bara blivit fem banbesök för henne så här långt. Vilket är ovanligt lite för en unghäst. Många jobbas ju på banan varje vecka under långa perioder. Det är väl betydligt mer än hur jag brukar lägga upp det, men fem besök är dock det minsta jag kört med någon tvååring någonsin tror jag. Men det har varit mycket strul längs vägen, med skador och liknande. Nåväl igår så kändes det äntligen som om polletten ramlat ner och den här damen tog "tag i grejerna" och lufsade väg med lång käk och säkerhetsvagn distansen på 31/2140 meter. Med ett avslutande 29 varv och då fanns det spänst kvar i henne ändå. Med god marginal hade hon klarat ett premielopp alltså. Om det är varit för tre veckor sedan. Enligt reglementet så ska loppen ska genomföras mellan mars och oktober. Så lite surt är det ändå. Men det här är nog den bästa hästen jag haft. I alla fall den som har det lättast för sig mentalt. Sedan om det blir något av henne det återstår att se. Jag har i alla fall återfått en god portion hopp om framtiden i alla fall. Vi jobbar på och fortsätter med några banjobb till om vädret tillåter. Det var också kul att känna på Willie Carr själv, för första gången sedan han kom till Micke M och Kristina. Han var ju som vilken unghäst som helst nu när vi körde ilag alla tre. De körde nordisar medan jag körde "Wille" ungefär åtta varv runt hagarna, vilket motsvara ca fem kilometer. Det kan inte understrykas tillräckligt vilket bra jobb de gjort med honom. En stor applåd. Micke är underskattad och jag tror att han skulle lyckas rätt bra om han fick rätt material att arbeta med. Dessutom är han trevlig, social och hjälpsam. Inte alla tränare som är det. På onsdag nästa vecka hämtar jag hem honom och hoppas på att han funkar lika bra hemma. Gladast av denna hemkomst blir nog Tjock-Parkin som fått gå själv i hagen och ha det tråkigt medan Wille varit på Bergsåker. Över till den fjärde och sista hästen att rapportera om och precis som jag skrev senast, så har jag väntat på att få till ett veterinärbesök på Parkes och i måndags var så äntligen veterinären Gunnar Rangul hit och vi gick igenom henne. Och precis som jag hade på känn så var hon halt i båda framknäna. Inget fel någon annanstans. Det känns ju bra med tanke på uppträdandet de sista loppen, då hon stumnade till slut. En styv grads hälta och ändå har hon vilat helt efter sista starten den 5:e november. Det hjälper inte mot hältor i leden med bara vila, ska det bli bra behöver man ofta hjälpa till med en ledinjektion för att de ska bli helt kuranta. nu fick hon kortison och fortsatt vila några veckor. Så får vi se hur det verkar, om det krävs ombehandling eller om vi kan köra igång med vinterträningen. Vi siktar in oss på start i slutet på februari eller början av mars.

Många järn i elden, men nu så!

Hej på er läsare, ni som är kvar. Jag har varit dålig på att uppdatera en det har varit väldigt mycket på gång den sista tiden. Därför har jag "bortprioriterat" bloggandet lite grann. Nu är det lite lugnare, för att inte säga mycket lugnare. Om vi börjar med en rapport från travverksamheten så blev jag lite less senaste starten med Parkes. Från tredje spår och volt hade jag räknat med att vara med och köra om ledningen. Men eftersom det ska strula mest hela tiden så blev det likadant nu. Först åkte jag på en tjuvstart, vilket jag själv tyckte var helt fel efetrsom jag ända till kör hade min hästs huvud en decimeter bakom den på spår två, för att ha säkerhetsmarginal. Men jag är ju "van" att betala böter så det var ju inte konstigt att jag fick en till böteslapp. När den giltiga starten går tar jag ännu mer säkerhetsmarginaler, men är ändå ganska säker på att ändå få ledningen när Parkes börjar få upp farten efter hundra meter, men icke. Då blir det som att köra in i en "strut". Det blev bara smalare och smalare, eftersom nr fyra kör rakt ner i vårat spår och sätter hjulet innanför vårat högerhjul. Jag skriker och skäller på pojken som kör, vilket inte kanske är så snällt, men jag blev vansinnig över "alla tings jävlighet" och sinnet rann på mig. Nåväl jag hade ingt annat val än att dra tvärstopp för att inte tippa ur honom och ge upp körningen om ledningen. Därefter blir pojkvaskern hängande i tredjespår utanför oss och när den framför oss galopperar i utgången på första sväng och drar stopp då han inte kan ta ut hästen (eftersom pojkfan är utanför) så galopperar Parkes för första gången när hon blir lite generad. Hon ställer sig fort men tappar ändå lite. Eftersom jag är synnerligen frustrerad så går jag på, för ovanlighetetns skull, i tredje spår 700 kvar när de aviserar bakifrån och hon är raskt uppe vid den i dödens, men hon blir snabbt trött och vi håller bara farten in i mål på en usel tid. Hon hade hög puls efteråt och jag vet inte men även om hon gick med skor så borde hon ha varit bättre rent allmänt. Men jag tror hon har en smygande dubbelsidig framhälta, även om hon inte visar något travet, så påvisar hon sama symptom som "ärliga" och normalt gåvilliga hästar brukar göra när de har ont i framknäna. Det vill säga att de stumnar rejält sista biten. Därför ger jag upp för det här året och gör vintervila. Nu väntar veterinärbesök och vila någon månad för henne innan vi kör igång och tränar inför 2017. Alltså har jag bara en körhäst hemma här nu och jag och Daley har börjat på att åka uppöver mot Kvällsjön. Tanken är att on ska ner och göra några banjobb ändå här under förvintern. Hon har ju bara hunnit med fyra banbesök under tvåårssäsongen på grund av allt strulande, så jag tror vi behöver köra på lite där, även om vi mest kör mängdträning hemma. Willie Carr är de mycket nöjda med på Bergsåker hos Micke M och Kristina. I veckan fick han skor och de gullar och håller på med honom mest hela tiden. Körningen verkar också fungera bra nu, även om han är lite tjurig och bekväm så gör han som Micke vill när han körs. Han blir kvar där november ut. Jag åker ner lite ännu nästa vecka och kör honom själv några gånger där nere så att jag vet att det går. Willie Carr friserad och fin och med skor på hovarna. Foto: Kristina Wimark © I övrigt har jag haft mycket med marknadsföring att göra av min nya (den tredje) deckare "Synden straffar sig själv". Det har varit signeringar, Svenska Deckarfestivalen och lokalradio (Lyssna här) och tidningsgrejer. Roligt att prata med norske författaren och förre utredaren hos polisen Jörn Lier Horst som berättade för mig att han varit den som utredde travtränaren Atle Hamres utpressning av en skeppsredare. Selfie med författarkollegan Jörn Lier Horst. Foto: Björn Persson © Kul att det rullar på även om det tar lite tid. Dessutom så har jag hunnit med ett visst antal 12-timmarspass på fabriken, samt fyra kursdagar i "bättre arbetsmiljö", på Hotell Södra berget sedan senaste blogginlägget. Nu ska jag ut och ta emot ett hölass. Så det ligger på... Vi hörs

Snabba ryck

Bara en kort uppdatering På lördag är det dags för en ny start. Hade anmält till breddloppen på Bergsåker, men trodde inte vi skulle komma med, med tanke på de kvarstående poäng vi hade efter söndagens start på Hagmyren. Men det gjorde vi. I ett stolopp där ingen känns som en given segerkandidat. Jag var lite besviken på Parkes senast med tanke på det fina lopp hon fick, men hon bjöd inte till riktigt sista biten, utan höll bara farten. Inget speciellt efter loppet mer än aningen högre puls än vad hon brukar. Kan ha varit att hon inte fick fäste riktigt. Nu kör vi med skor på lördag så får vi se hur det går. Bra läge med 3:e spår i volten, men efter åtta starter i rad med bilstart så kan nog vad som helst hända, även om hon brukar vara förnuftig. Hade hjälp i onsdags med körningen då Erik Remnehag kom hit och "hjälpkörde". det blev inte så tufft med tanke på lördagens start. Men han tyckte Parkes kändes bra, själv körde jag Daley som börjat släppa till som det verkar. Jag hoppas hon känns lika bra nästan gång vi åker ner på Bergsåker, som hon gjort på slutet här hemma. Håller hon ihop och fungerar så tror jag det här är den värsta av dem allihop. Märk mina ord. Dessutom grattis till Faster Sigbritt som fyller 79 år i morgon den 4:e november. Hoppas dagen blir bra för dig faster.