Daley äntligen på gång

Det blev ju inget premielopp för Daley och det var ju lite surt att missa 20 000 normalt lättförtjänta kronor. Förutom skadebekymret med hasen, så har hon haft svårt att ta sin uppgift på allvar. Det verkar dock som om en förändring till det bättre skett de senaste veckorna. Jag vet inte om det var "uppläxningen" av henne på banan senast, eller om det var bytet till gummibett som gjorde susen, möjligen en kombination av båda. Men nu verkar det funka. Igår var jag ner med henne på banan för endast det femte besöket på en travbana. Det har alltså bara blivit fem banbesök för henne så här långt. Vilket är ovanligt lite för en unghäst. Många jobbas ju på banan varje vecka under långa perioder. Det är väl betydligt mer än hur jag brukar lägga upp det, men fem besök är dock det minsta jag kört med någon tvååring någonsin tror jag. Men det har varit mycket strul längs vägen, med skador och liknande. Nåväl igår så kändes det äntligen som om polletten ramlat ner och den här damen tog "tag i grejerna" och lufsade väg med lång käk och säkerhetsvagn distansen på 31/2140 meter. Med ett avslutande 29 varv och då fanns det spänst kvar i henne ändå. Med god marginal hade hon klarat ett premielopp alltså. Om det är varit för tre veckor sedan. Enligt reglementet så ska loppen ska genomföras mellan mars och oktober. Så lite surt är det ändå. Men det här är nog den bästa hästen jag haft. I alla fall den som har det lättast för sig mentalt. Sedan om det blir något av henne det återstår att se. Jag har i alla fall återfått en god portion hopp om framtiden i alla fall. Vi jobbar på och fortsätter med några banjobb till om vädret tillåter. Det var också kul att känna på Willie Carr själv, för första gången sedan han kom till Micke M och Kristina. Han var ju som vilken unghäst som helst nu när vi körde ilag alla tre. De körde nordisar medan jag körde "Wille" ungefär åtta varv runt hagarna, vilket motsvara ca fem kilometer. Det kan inte understrykas tillräckligt vilket bra jobb de gjort med honom. En stor applåd. Micke är underskattad och jag tror att han skulle lyckas rätt bra om han fick rätt material att arbeta med. Dessutom är han trevlig, social och hjälpsam. Inte alla tränare som är det. På onsdag nästa vecka hämtar jag hem honom och hoppas på att han funkar lika bra hemma. Gladast av denna hemkomst blir nog Tjock-Parkin som fått gå själv i hagen och ha det tråkigt medan Wille varit på Bergsåker. Över till den fjärde och sista hästen att rapportera om och precis som jag skrev senast, så har jag väntat på att få till ett veterinärbesök på Parkes och i måndags var så äntligen veterinären Gunnar Rangul hit och vi gick igenom henne. Och precis som jag hade på känn så var hon halt i båda framknäna. Inget fel någon annanstans. Det känns ju bra med tanke på uppträdandet de sista loppen, då hon stumnade till slut. En styv grads hälta och ändå har hon vilat helt efter sista starten den 5:e november. Det hjälper inte mot hältor i leden med bara vila, ska det bli bra behöver man ofta hjälpa till med en ledinjektion för att de ska bli helt kuranta. nu fick hon kortison och fortsatt vila några veckor. Så får vi se hur det verkar, om det krävs ombehandling eller om vi kan köra igång med vinterträningen. Vi siktar in oss på start i slutet på februari eller början av mars.