Auktion

Lugnt och fridfullt fortfarande. Parkin fick några rader på Travrondens nätsida. Och Henke hade inga speciella planer för säsongen som det lät, men sa att det var aktuellt med start i slutet på april. Så det är väl så. Det är bara att vänta och se. Bjöd på en häst på ASVT:s internetauktion i tisdags. Trodde det skulle kunna gå att "fynda" på en av hästarna där som inte fungerat tidigare, men då priset drog iväg lite så gav jag upp ganska tidigt. Det hade varit en chansning även för det jag var beredd att betala, men dyrare än det så skulle det ha varit bara dumdristigt. Så jag klev av. Händer absolut noll annars så det blir inte så mycket att skriva om.

Tomgång

Ja det mesta går på "tomgång" just nu. Norma hoppade på tre ben igen i senaste/sista banjobbet och galopperade tre gånger, så förhoppningarna om kval sprack ju direkt där. Inte helt oväntat men tråkigt. Nu blir det avel på heltid för henne för jag gillar inte att "plåga" henne med träning om hon har ont eller alternativt visar att hon inte vill hålla på längre. Synd men så är det. Hon visade ändå 15 i 400 meter nu sist när hon gick i kapp så farten finns ju där men inte fräschören. Över till en annan med problem med just fräschören, det vill säga Parkin som efter återkomsten till Henrik S inte verkar vara på topp direkt. Kanske mitt fel med vinterträningen eller så är det åldern som börjar ta ut sin rätt. Han har ju trots allt fem säsongers hård träning/tävling bakom sig och kanske det är så att kroppen börjar ge vika. De jobbar och sliter med honom i Stall Svensson med främst muskulaturen då han är väldigt stel. Han känns annars bra och pigg när de kör honom säger dom, men han ömmar i ryggslutet. En massör/equiterapeut var där igår och han hade mycket låsningar tydligen men då det bara var en av extraskötarna där på plats så visste inte Henrik så mycket mer än detta igår, men han skulle ringa och prata med hon som behandlade honom och höra exakt vad som sagts och gjorts. Vi får väl se vad som kommer fram så småningom. Han lät väl ändå lite hoppfull. Själv var jag dit i lördags en sväng och hälsade på hästen och då såg han i alla fall glad ut när han såg att jag kom. Jag visslade på honom på 50-60 meters avstånd och han var den enda som reagerade och ställde sig och kolla var jag var, så han känner nog igen en i alla fall. Jag blev dock lite brydd då han, efter att han och hagkompisen ätit upp alla morötterna, satte fast sig med munnen på staketstolpen och drog in luft som en så kallad "krubbitare" brukar göra, det har jag aldrig sett honom göra förut. Nu har jag ju inte haft full koll på honom varje minut när han var hemma så jag kan ju inte säga med säkerhet att det är något helt nytt han kommit på, men jag har aldrig sett heller hört honom göra det tidigare i alla fall. Jag har för övrigt aldrig sett någon annan häst göra så heller för den delen så jag vet inte hur jag ska tolka detta riktigt. Positivt är det väl inte i alla fall. Hur det påverkar löpförmågan vet jag dock inte. Det kanske inte har någon betydelse men lite oroad blir jag i alla fall. Henke hade aldrig sett Parkin göra det heller när jag frågade honom i telefon, men han skulle hålla lite koll. Vi får väl se vad som händer. Jag litar på att om någon får till honom så är det Henke och tjejerna. Räcker han inte till eller om han inte fungera framöver så får han väl komma hem så jag får lalla på med honom. Min tur ska väl ta slut den också någon gång. Jag får väl vara mer än nöjd med hur det gått så här långt. Annars tycker jag det är rätt så tråkigt rent allmänt i travbranschen när jag inte har någon häst att köra. Från fyra till noll är det ett långt steg. Och inga lopp blir det heller så det är rätt värdelöst. Men i april kan jag väl köra lill-Parkes några gånger här hemma igen, om hon nu kommer ihåg hur man gjorde när man hade en vagn bakom sig. Jag ska dock åka ner till Stockholm på fredag och titta på Sverige-Irland i VM-kvalet i fotboll med min barndomskompis Peter Bergström. Det ska bli skoj. Med stallet fullt hade det varit svårare. Nu passar Anette och Matilda hästarna. Inte så vanligt men när det bara är de här två hemma, som precis som Parkin är av det "snällare" slaget , så funkar det nog. In och ut ur hagen och mocka skit två dagar fixar dom lätt. Själv återkommer jag på lördag eftermiddag. Då ska Anette och jag ut och fira att vi varit ihop i 26 år. Bra jobbat av oss båda :)

Åter i arbete

Ja, tre månaders tjänstledighet gick fortare än en blixt från klar himmel. Sedan i lördags är jag lönearbetare igen. Jag vet inte om det var psykiskt betingat ,men jag började få ont i halsen och blev väldigt täppt i näsen i fredagskväll. Hela helgen har sedan avlöpt med täppt näsa och huvudvärk och jag har kännt mig allmänt sjuk. Trots det har jag arbetat. Kändes inte optimalt att inleda med en sjukskrivning så jag härdade ut så gott det gick och det vände i tisdagskväll och nu känner jag mig rätt skaplig. Nu har jag ju ledigt igen fram till måndag morgon då det är dags att gå till "gruvan" igen... Ska inte klaga det är ju fortfarande ett hyfsat jobb som dock stadigt blir sämre och mer stressigt för varje nedskärning. Men det är väl bara att gilla läget så länge man "stoppar". Travet ligger på rätt lugn nivå här hemma. Underlaget gör att jag inte kört "Lilltussen" på några veckor då hon går barfota och det är halkigt på det isiga underlag som råder nu. Kör väl lite fler gånger när vägarna tinar fram i vår. Norma kvalar inte än på ett tag (om någonsin) men hon känns ojämt stabil här hemma. Hon har lyckats tappat en sko (på olika ben), vid de två senaste träningspassen här hemma när jag gasat på lite för att testa med galopper som följd så det är svårt att säga hur hon är i travet. Men hon går snabbjobb igen imorgon så då får vi väl se... Har testat lite ny utrustning här hemma som också ska provas på banan i morgon. Funkar det så kan det bli kval om några veckor. Snackade med Henrik Svensson igår och han var lite bekymrad över Parkin som tydligen uppträder lite stelt. Han känns dock fin när de kör honom, men han är väldigt stel och öm i muskulaturen. De masserar och grejar och Henke skulle ta dit någon "riktig" massör, för att se om de fick bort detta. Svårt att veta var stelheten kommer ifrån, kan ju komma efter vinterträningen. Veterinären Fischerström tyckte ju inte att det var något speciellt med honom när hon gick igenom honom, och det gjorde hon grundligt, innan han behandlades för hältorna i lederna. Hon påpekade bara att han var lite spänd på det "vanliga" stället på ena ländmuskeln vid ryggslutet som han varit till och från sedan treårssäsongen. Annars var det inget att anmärka på. Hoppas det går till sig för annars blir det nog ingen vidare säsong det här. Jag har dock fullt förtroende för att Henke och tjejerna fixar till det här på bästa sätt. Själv är jag ju ingen "massör" och det kan ju vara det som är felet också... För övrigt så fick han tydligen byta hage ganska snart efter att han flyttade, då en annan häst mobbade honom där i valack-hagen. Nu går han istället ilag med bara en annan valack och det ska tydligen fungera fint. Mer rapporter så fort jag hör något matnyttigt. Hej då.

Inte speciellt bra banjobb

Igår var det besök på Bergsåkers travbana för Norma och mig själv. Det blev väl inte helt lyckat. Varför vet jag egentligen inte, men det finns väl några halmstrån att gripa efter. På kända travtränar/ägare manéer så brukar man ju försöka hitta bortförklaringar, så att det ändå känns skaplig även om det skett ett misslyckande... Nu sprang hon ju runt banan felfritt men tiden är väl lite osäker. Det var dock ganska dålig bana, lite sugande så där och knappast lätt bana, och tiden blev nog inte 23/2140 meter i alla fall. Problemen var att hon vägrade gå iväg felfritt de första tre försöken, hon bara rullade och krängde och galopperade utan att hitta någon rytm. Efter tredje försöket "körde" jag på henne rejält i bakvarv bort till kurvan innan jag tog upp och vi provade igen och då funkade det. Det var precis som om hon glömt bort hur man "travade", men genom den manövern fann hon rytmen igen. När vi väl kom iväg så hade istället "sparringpartnern" Lilla Gun ledsnat på alla omstarter. Hon ville knappt springa framåt från början och det gick sakta direkt. Vi varvade kanske på 24-25 någonting. Jag i rygg och i rygg på mig ytterligare en häst som körde med oss. Norma var lite entömd och jag fick hålla henne på vänster töm i kurvorna annars "kavade" hon ut ett halvt spår hela tiden. Efter 1500 meter stannade dock Lilla Gun till helt och både jag och hästen bakom oss fick vika ut. Hästen bakom mig (tror det var Treess Ribston) drog iväg i bra tempo och Norma svarade så gott det gick men tröttnade rejält på upploppet. Kusken på den hästen, Lars Holm påstod att det gick runt 22 när vi drog iväg och han påstod att vi kom i mål på ungefär 23 hela vägen. Den tid som vi sagt innan. Lilla Gun fick fart på benen igen och kom ikapp i alla fall Norma och mig, trots att hon knappt gick med styrfart, som Janne Falk sa efteråt. Han hade ingen riktig tid han heller, men sa runt 26. Min GPS den tappade ju bort sig i och med alla omstarter, men den hade väl runt 24 de först tusen metrarna i alla fall. Så det är svårt att säga. Går Norma inte iväg från start, så finns det ju inga marginaler i ett kvallopp för henne i nuläget, men vi får väl se. Jag har som sagt hittat några anledningar till misslyckandet. Hon har ett litet överben på insidan av skenan på ena frambenet och jag tror att hon petar till sig där emellanåt, därför hade jag satt på henne senskydd på frambenen. Hon hatar att ha grejer på frambenen oavsett om det är bandage eller likande, så försöker hon oftast dra bort dem. Det här var första gången hon hade dom på sig. Vi for dessutom ner på morgonen. De andra jobben har varit mitt på dagen eller eftermiddagen. Då har hon varit med fölet på morgonen och hon har diat och fått mjuka upp lite ute i hagen. Nu for vi in vid 9-tiden. Inget diande så juvret var lite ifyllt och det kan ju ha stört också. Dessutom var hon påtagligt stressad före och "lössket" konstant från det att vi kom fram och tills dess att vi for hem igen. Det brukar hon inte göra annars. Dessutom har ju två hästar lastats på därhemma den senaste veckan och sedan inte kommit tillbaka hem igen, och man vet ju aldrig hur mycket en häst uppfattar! Hon trodde kanske att hon inte skulle få komma tillbaka till fölet? Om vi återgår till banjobbet så hade jag dessutom dragit upp käkremmet redan när vi for ut på banan. Jag har en så kallad "automatkäk" på henne och kan moderera längden på den därifrån jag sitter när jag kör henne. Jag kommer faktiskt inte ihåg om jag brukar dra upp den när vi kommit iväg en bit i de tidigare jobben. I vanliga fall brukar jag alltid ha lång käk från start och dra upp den efter en bit när de travat till sig. Nu var den i och för sig rätt lång nu också men det kan ju ha stört henne också. I ett eventuellt kval kommer jag i alla fall inte att ha käken uppdragen eftersom det kan ju underlätta för henne i voltningen med en lång käkrem. OM jag kvalar nästa fredag så hade jag tänkt mig några ändringar. Jag har införskaffat ett "oklätt" entömsbett av samma typ som det raka stålbett hon går med nu. Det borde underlätta styrningen av henne i kurvorna. Jag gillar dock inte att "parerstången" är så liten och kort på just det här bettet, så jag är rädd att det ska glida in i munnen eller fastna. Men jag ska försöka förlänga dom med en bit gummislang om jag hittar någon tillräckligt tunn. På ett vanligt bett kan man trä på en liten bit av en vanlig vattenslang, men den här parerstången är så liten så en sån är inte ens att tänka på, möjligen en plastslang till ett litet filter i en bilmotor skulle kunna gå. Eventuellt kanske jag kan sätta dit såna där gummiskivor på sidorna om munnen som gör att bettet ligger still på plats också. Jag testar det på fredag när det är dag för nästa träningspass. Anmälan till kval sker på måndag. Vi får väl se hur jag gör. Jag gillar ju att chansa lite. Friskt vågat hälften vunnet

25 år sedan värsta dagen!

Idag är det precis 25 år sedan min Farfar Sven Persson avled på Sundsvalls Sjukhus. Själv gjorde jag lumpen i Östersund och det var fredag och "muckardag" för de som ryckt in omgången före mig. Själv hade jag några månader kvar. När jag kom hem till Sundsvall på kvällen så fick jag besked att farfar gått bort på natten eller på morgonen. För mig var det ett hårt slag eftersom han var den som förstod mig bäst av alla, och vi var mer kompisar än farfar och barnbarn. Många av de värderingar jag har har jag fått från honom, precis som förmågan att blanda humor med allvar. Jag har saknat honom, om inte varje dag så i alla fall ofta nog för att inte glömma bort honom. Hade jag varit religöst lagt hade jag väl trott på att få träffa honom någon gång igen, men då jag inte är det så är det väl kört så det gäller att vårda minnena. Idag var jag iväg till Attmars kyrka och stampade runt lite i djupsnön för att så småningom skrapa fram tillräckligt av gravstenen så pass att jag kunde sätta dit en ros åt honom och farmor. Idag är det 25 år sedan min farfar Sven Persson avled 76 år gammal 4 mars 1988. Farfar bodde i Norrhassel och var ganska så travintresserad, även om han aldrig hade vare sig råd eller lust till att äga en travhäst. Han och jag spelade V65 (som det hette på den tiden) varje vecka till dess att han dog och man kan nog säga att det var han som sådde fröet till mitt travintresse. Det var genom hans historier jag fick berättat om alla möjliga sorters historier med hästar och spel inblandat, precis som en massa andra historier om livet. Som sagt han har betytt mycket för mig och nu har det gått ofattbara 25 år sedan jag fick veta att jag träffat honom för sista gången. Jag kommer ihåg det så väl när jag var till honom på måndagen på sjukhuset. Jag skulle ha åkt redan på söndagkväll till Östersund, men hittade i vanlig ordning på något svepskäl för att slippa måndagen och det var ju tur det, så jag kunde fara upp till Farfar på sjukhuset. Han låg på avdelning 7 eller 8. Det var på intensiven i alla fall, även om inte jag riktigt förstod hur allvarligt det var den här gången. Han hade fått åka in redan under veckan som gått tror jag, och när taxin skjutsade in honom så höll dom på att krocka med en älg, berättade han. Det var ju nära ögat redan då. Farfar var ju blind under i stort sett hela min uppväxt, förutom när jag var riktigt liten, så det var taxichauffören som berättade att det varit nära en krock. Dessutom hade han fått hjärtstillestånd och "sett ljuset" när de kom in på sjukhuset. Han berättade och förundrades mest över att, trots det skick han var i, hade krävts tre sjukvårdare för att hålla emot honom när han "väcktes" åter till livet. "Tror du verkligen att man kan vara så omedvetet stark?" funderade han med mig. Jag kom även ihåg att vi lite "galghumoristiskt" pratade om EKG-monitorerna som, satt i taket och visade pulsen för varje vårdplats, och att det var en som troligast "strök med" när signalen dog ut på ett av ställena. Vi trodde väl aldrig att det var farfars tur så snart även om hans EKG också såg lite svajigt ut. Jag är oerhört glad över att jag for och hälsade på honom på sjukhuset den där måndagen istället för att fara till Östersund och F4. Han var en fantastisk människa i mina ögon och en bra förebild. I alla fall för mig. Nu över till lite trav också. Parkin är hos Henrik Svensson sedan igår. Pratade med honom i morse och det var bra det mesta. Skulle gå motion idag på eftermiddagen. Det var tänkt att Norma skulle gå snabbjobb idag, men då "körkompisarna" Janne Falk och Lilla Gun inte kunde komma ifrån så tar vi det imorgon tisdag istället. Funkar det utan missöden kanske det blir kval den 15:e. Vi får se. Hej då för den här gången.

Parkin haltfri

Vid dagens böjprov så var Parkin återigen haltfri. Endast en halv grads hälta fanns kvar (det var på vänster framkota) men veterinären bedömde det som så litet att de inte behövde behandlas om. Liniment och lugn igångkörning några dagar sedan så. Det kändes bra att det tagit så bra och att allt var borta på bara fjorton dagar. Nu flyttar han till Henke någon gång nästa vecka. Mer bloggande då.