måndag 4 mars 2013

25 år sedan värsta dagen!


Idag är det precis 25 år sedan min Farfar Sven Persson avled på Sundsvalls Sjukhus.

Själv gjorde jag lumpen i Östersund och det var fredag och "muckardag" för de som ryckt in omgången före mig. Själv hade jag några månader kvar.

När jag kom hem till Sundsvall på kvällen så fick jag besked att farfar gått bort på natten eller på morgonen. För mig var det ett hårt slag eftersom han var den som förstod mig bäst av alla, och vi var mer kompisar än farfar och barnbarn.

Många av de värderingar jag har har jag fått från honom, precis som förmågan att blanda humor med allvar.

Jag har saknat honom, om inte varje dag så i alla fall ofta nog för att inte glömma bort honom.

Hade jag varit religöst lagt hade jag väl trott på att få träffa honom någon gång igen, men då jag inte är det så är det väl kört så det gäller att vårda minnena.

Idag var jag iväg till Attmars kyrka och stampade runt lite i djupsnön för att så småningom skrapa fram tillräckligt av gravstenen så pass att jag kunde sätta dit en ros åt honom och farmor.


Idag är det 25 år sedan min farfar Sven Persson avled 76 år gammal 4 mars 1988.

Farfar bodde i Norrhassel och var ganska så travintresserad, även om han aldrig hade vare sig råd eller lust till att äga en travhäst.

Han och jag spelade V65 (som det hette på den tiden) varje vecka till dess att han dog och man kan nog säga att det var han som sådde fröet till mitt travintresse.

Det var genom hans historier jag fick berättat om alla möjliga sorters historier med hästar och spel inblandat, precis som en massa andra historier om livet.

Som sagt han har betytt mycket för mig och nu har det gått ofattbara 25 år sedan jag fick veta att jag träffat honom för sista gången.

Jag kommer ihåg det så väl när jag var till honom på måndagen på sjukhuset. Jag skulle ha åkt redan på söndagkväll till Östersund, men hittade i vanlig ordning på något svepskäl för att slippa måndagen och det var ju tur det, så jag kunde fara upp till Farfar på sjukhuset.

Han låg på avdelning 7 eller 8.

Det var på intensiven i alla fall, även om inte jag riktigt förstod hur allvarligt det var den här gången.

Han hade fått åka in redan under veckan som gått tror jag, och när taxin skjutsade in honom så höll dom på att krocka med en älg, berättade han.

Det var ju nära ögat redan då.

Farfar var ju blind under i stort sett hela min uppväxt, förutom när jag var riktigt liten, så det var taxichauffören som berättade att det varit nära en krock.

Dessutom hade han fått hjärtstillestånd och "sett ljuset" när de kom in på sjukhuset. Han berättade och förundrades mest över att, trots det skick han var i, hade krävts tre sjukvårdare för att hålla emot honom när han "väcktes" åter till livet.
"Tror du verkligen att man kan vara så omedvetet stark?" funderade han med mig.

Jag kom även ihåg att vi lite "galghumoristiskt" pratade om EKG-monitorerna som, satt i taket och visade pulsen för varje vårdplats, och att det var en som troligast "strök med" när signalen dog ut på ett av ställena. Vi trodde väl aldrig att det var farfars tur så snart även om hans EKG också såg lite svajigt ut.

Jag är oerhört glad över att jag for och hälsade på honom på sjukhuset den där måndagen istället för att fara till Östersund och F4.

Han var en fantastisk människa i mina ögon och en bra förebild.

I alla fall för mig.

Nu över till lite trav också.

Parkin är hos Henrik Svensson sedan igår. Pratade med honom i morse och det var bra det mesta. Skulle gå motion idag på eftermiddagen.

Det var tänkt att Norma skulle gå snabbjobb idag, men då "körkompisarna" Janne Falk och Lilla Gun inte kunde komma ifrån så tar vi det imorgon tisdag istället.

Funkar det utan missöden kanske det blir kval den 15:e.

Vi får se.

Hej då för den här gången.

2 kommentarer: