Glädje och sorg

I söndags vann Parkin sin andra seger för året. Det var glädjande. Men glädjen förbyttes mot förstämning innan hemfärden, då jag pratat med Håkan Skoglund och undrade över hur det var med hans far och fick veta att det var inget vidare och att det kunde vara slut när som helst. Samma kväll fick jag också beskedet att en av mina läromästare inom travet lämnat oss. Hans-Erik Skoglund levnadsbana efter en lång sjukdomstid var över. Hans-Erik Skoglund på Bergsåker för något år sedan. Foto: Björn Persson © När jag började med travet var HES i slutet av en karriär som var som bäst under 60-talet, då han blev Champion fyra gånger. Tre gånger på hemmabanan Bergsåker och en på Hagmyren. Han vann ungefär 550 lopp i en tid då det inte var trav varje dag. Sista segern tog han med Great Hurricane. Hans-Erik var född 1938 och mer om honom och hans karriär kan ni höra i detta youtubeklippfrån tidigare i somras "Börje möter". I mitt fall så hjälpte han mig inledningsvis med inkörningen av min första uppfödning, Big Earth och han körde även Viviann Brante i några snabbjobb då jag fick chansen att köra utvändigt med hans sista riktigt bra häst, Speedy Tim. det var en uppleveslse att köra en häst som drog iväg i 13-14 tempo en bit när man var vann att som fortast köra runt 20 i bästa fall. Han körde även in Rebel Yell och körde något kval med honom också. Det jag lärde mig mest av honom var att med våld kommer man inte långt och att man ska vara snäll och lugn med hästarna. Det är ledord som jag alltid haft med mig. Hans-Erik Skoglund kör Big Earth i ett kvallopp Foto: skärmdump Hans-Erik hade det jobbigt de sista åren och var länge märkt av sjukdom men han kämpade på för att kunna vara med och se sönerna Alexander och William växa upp. Att ha det ensamma ansvaret för två små pojkar efter det att hustrun Elisabeth avled av en hjärntumör i mitten av 1990-talet, kan inte ha varit det lättaste för Hans-Erik. Resultatet blev två fina unga män som han var väldigt stolt över. Och det med rätta. Sista gången jag träffade Hans-Erik var i mitten av juni då jag var hem till honom för att prata lite. Han ringde då och då för att berömma Parkin och prata lite om allt möjligt. Han var inte speciellt pigg men glad över att han överlevt yngste sonen Willliams studentdag som inträffade samma dag som jag var och hälsade på. Han hade mycket värk och trodde inte att han skulle klara sig speciellt länge till. Vi pratade om allt möjligt. Jag tyckte mycket om Hans-Erik och det känns vemodigt att han lämnat in. Tankarna går till pojkarna och jag hoppas och tror att de är redo för livet även om jag hoppats de haft sin far kvar längre i livet... Tack för kunskapen och vänskapen, Hans-Erik R.I.P //Björn