Några samlade tankar av mig om travet av idag

Jag gör en liten annorlunda blogg idag. Ungefär som en insändare, eller varför inte som ett öppet brev. Under en längre tid så har krisen inom sporten åberopats från olika håll och här kommer mina funderingar om vad som förändrats sedan jag började i mitten av 1980-talet. Här börjar det: Många tycker att det är för dyrt att hålla på med trav. Så är det naturligtvis. Men förr så kostade det också ganska mycket pengar att hålla på, och för en "vanlig" knegare så var det mycket annat som skulle försakas för att kunna ha en häst. Men var man bara tillräckligt intresserad så gick det ju ändå på något vis. Man fick försaka mycket men för många var det värt det. Intresset för egen del började på publikplats som 16-17 åring. Går man på travet en vanlig travdag nu så är det väldigt lite människor under 55 år på publikplats. Många av de som började med travhästar som amatörer kom från den sidan. I alla fall de av oss som inte hade några släktingar som höll på med trav. Kanske inte lika många som dom som hittade till stallsidan, men ett försvarligt antal är det nog som kommit från publikplats. Vi hade aldrig råd att ha häst i proffsträning ens på den tiden även om det var billigare än nu så ville vi hålla på var det bara att träna själva. De som börjar med travet som aktiva idag kommer inte längre från det hållet överhuvudtaget. Jag tror det beror på att de potentiella amatörtränarna som skulle kunna komma från ”spelsidan” , de kommer aldrig i kontakt med sporten på samma sätt genom exempelvis ATG-live. Känslan och suget av att få hålla i tömmarna själv, när man ser 600 kilo muskler dra iväg i fullständig symmetri framför ögonen på en där man står intill start på en travbana, är obeskrivlig. All sport är bäst live och skapar mycket ofta ett genuint intresse och nyfikehet som ibland får sådant fäste att man är fast för livet, oavsett de umbäranden det innebär. De ungdomar som kommer in i travsporten idag är redan frälsta och man behöver bara titta på efternamnen för att förstå att det underlättar MYCKET att ha samma efternamn som de som redan är etablerade. Idag är det nästan omöjligt att lyckas inom travet utan mycket pengar och rätt kontakter. Med såna utsikter är det bara de mest hängivna och de mest talangfulla, som OM de dessutom har en hel del tålamod som kan lyckas. Utarmningen av ägare och amatörer har pågått en väldigt lång tid. Och den kommer att fortsätta. Många menar att avgifterna är en stor del av varför allt fler lägger av men det tror jag inte är hela sanningen. När jag började med travet och köpte min första häst 1986 (en riktig lus som kostade 5000) var jag 19 år och hade ett fast jobb där jag tjänade ca 5000 spänn i månaden efter skatt. Jag betalade en tusenlapp i månaden för hö och boxplats. Kraftfoder fick jag köpa själv och seldon och grejer fick jag köpa ihop efterhand lite här och där. När jag började hade jag en gammal sele (köpt för en femhundring), en gammal Hudik-sulky som jag köpte billigt utan hjul (500 till) och som jag målade upp och en hemmagjord rockard som min styvfar byggde åt mig. Jag började med två tomma händer på riktigt alltså. Det tog 4 år innan jag fick in min första prisplacering och det var inte många såna inledningsvis. Jag födde upp min första häst egna 1989 och lämnade honom en månad i träning för inkörning året efter. Det kostade då 5000 kronor. Men då fick man ett bidrag på 750 kronor från STC för att man hade en unghäst i träning. Det tog fram till 1994 år innan jag hade en häst som kunde vinna ett lopp (ett P21-lopp, 4 000 i första pris, så det hjälpte ju inte mycket, men det är ändå en tusenlapp mer i första pris än vad man får om man vinner ett likadant lopp idag på Östersund, inte fullt 20 år senare). Att inte alla banor idag har anständiga prissummor i alla lopp är också ett fattigdomsbevis och varningstecken om något för travets fortlevnad. Licensavgiften var inte så speciellt mycket billigare än idag (hälften mot nu kanske), däremot var det ingen moms på veterinärvård eller medicin för den delen när jag började med travet. Den här månaden har jag haft veterinärräkningar som överstiger 15000 kronor bara för behandlingar, undersökningar och återbesök. Idag har jag en egen gård, så jag har ingen egentlig hyra för boxplatser, men när jag flyttade hit 1989 kunde jag köpa bra hö för ca 1 krona kilot. I höstas betalade jag 4 kronor kilot för toppklassigt hö, men som tröst fick jag det hemkört… En prisökning på fyra gånger på 20 år är ju kanske lite magstarkt om inte intäktsmöjligheterna hänger med. På Bergsåker får jag betala en anläggningsavgift om jag vill använda banorna för snabbjobb och liknade. Den är på ca 2500 kronor tror jag. Banan har de senaste åren efter omläggningen stängts upprepande gånger för att iordningställas för tävling, dessutom har öppettiderna varit strängt reglerade så jag vet inte om priset möjligen är för högt i förhållande till vad man får för avgiften. Under fjolåret betäcktes två av mina ston. Semineringsavgifter, veterinäravgifter och transportspermakostnader, bokningsavgifter och uppstallning och fan vet allt. Summan översteg lätt 10 000 kronor för den ena av dem (den andra hälften kanske) innan jag ens vet om jag får något föl, trots att hingstarna jag betäckte med är förhållandevis billiga så är det mycket extraavgifter. Jag har under alla år tyckt om det här så mycket att jag aldrig tidigare ens funderat på att sluta. Nu har jag faktiskt i börjat tänka i de banorna trots att det aldrig gått bättre. Varför har jag svårt att sätat fingret på, men det känns som om det är alltför många som vill åt de stackars pengar man får in. Det blir liksom inget kvar. Jag har fortfarande ett vanligt jobb som skiftoperatör på en pappersindustri där jag får ut ca 20-22 000 i månaden. Pengar som borde räcka till att hålla någon hyfsad häst och ha lite roligt med, trots att jag har familj och barn som också har och har haft sina intressen. Men efter att jag äntligen fått fram en riktig kanon, i alla fall med mina ögon mätt (han sprang in 550 000 kronor ifjol) så har jag konstigt nog börjat ledsna. Det ramlar in räkningar i en aldrig sinande ström och hur jag haft råd att hålla på med den här sporten tidigare, när hästarna inte sprang in just några pengar är för mig omöjligt att förstå. Nu har ju JAG klarat mig bra ändå, men jag är ju bara en mycket liten del av travsporten. Det är en helt annan travvärld numera. Och så här upplever jag att det ser ut i den här världen idag. På ”vinnarsidan” av travet av idag finns veterinärerna som sitter i guldsits. Hastigheten i dagens travlopp gör att hästarna inte längre klarar sig utan veterinärvård av toppklass. De måste kollas upp och vara fräscha. I alla fall om man ska hänga med. Och det har ju "veterinärvårdgivarna" inte varit sena på att "uttnyttja" ekonomiskt. Hästägarna eg. hästarna borde stöttas ekonomiskt av ATG/ST på ett bättre sätt för veterinärvården det är ju helt klart. Om man krasst sagt ska leverera djur till "Världens bästa sport" för tävlingar där spel är huvudsaken så borde arrangören även ta ansvar för och även se till att de har råd att vara så friska som de bara kan när de exploateras. Nu lägger man istället det ansvaret strikt på ägaren. En annan vinnare i "gamet"är "travtränaren av toppklass" som tar bra betalt för att bestämma allt över din häst och förhoppningsvis ger det resultat så att du kanske får igen dina pengar. Gårdar och banor och såna kostnader man har det skriver man av precis som alla andra företagare och tränarna brukar sällan svälta ihjäl eller åka i en gammal sliten 740 till jobbet. Nu jobbar dom ju ganska hårt också, det är inte det. Men de lider inte av krisen på samam sätt som alla andra inom sporten. Och som lök på laxen finns väl fortfarande en del tränarbidrag som delas ut (detta är jag dock inte säker på, men förr fick proffsen extrapengar om deras träning placerade sig bland de 5 i alla travlopp, vill minnas att Stig H Johansson någon gång på 90-talet fick in över 100 000 bara i såna bidrag) Travtränaren förlorar alltså sällan några pengar på travet, om han/hon inte äger en massa dåliga hästar själv förstås, men dom brukar dom sälja iväg ganska snabbt.. Och ibland så kanske du som ägare till en häst i proffsträning går med vinst. Inte ofta men det kan hända. Och det är ju det som är "moroten" De allra flesta ägarna har ju insett att den här ekvationen med att "äga häst" inte går ihop i längden. Men många anser att det ger ett sådant ”mervärde” att stå i en vinnarcirkel emellanåt, att det uppväger alla omkostnader. Och många av ägarna har redan en tämligen tjock plånbok där pengarna samlats in på annat håll och som man nu kan ”gödsla” med på sitt intresse till travsportens gagn. Oavsett vad man tycker om dessa hästägare så skulle travet vara stendött inom några år utan deras satsningar. Det är ju också ur den här typen av ägare som man hittar de allra flesta av dem som vill ha "premiechansen" och liknande påfund. De som vill ha hela kakan annars kan det vara. Att dela så att fler får känna smaken är inte deras likör. De har ofta inte förstått att en pyramid med bred bas står starkt medan ett smalt högt torn lätt kan rasa samman vid lite oväder även om de når lika högt upp i luften. Men nog om dessa för en stund nu. En annan vinnare är catchdrivern som lite förenklat, kommer till tävlingarna och sätter sig upp och kör din häst, skickar en räkning och sedan så är det bra med det. Är man en dålig hyrkusk så tjänar man sämre. Men mer än ofta så överstiger den”uppsittningsavgift” kusken tar ut, ändå summan av vad som är kvar för amatörtränaren när denne väl hemma i stallet igen summerar dagen efter en matlapp i vardagstravet. Nu över till "förlorarna" Den normale/vanlige hästägaren(med häst i proffsträning, kanske ska tilläggas) är den stora förloraren i travsporten och så har det alltid varit, så det är nog inget nytt. Oftast har man inte råd att köpa en tillräckligt bra häst. Och det behövs ett par hundra tusen in per säsong för att få det att gå ihop. Det är inte många hästar som klarar av det under hela sin karriär. Jag tror någon gammal undersökning från 80-talet påstod att endast ett par procent av travhästarna gick med vinst, och det var ändå under den tiden det var relativt gynnsamt att äga häst. Siffrorna är troligtvis inte bättre idag. För att fortsätta satsa år efter år som hästägare under dessa förhållanden måste man vara genuint intresserad, ekonomiskt oberoende eller bara tokig. Amatören/ägaren är den näst största förloraren. De får sitt mervärde av att hålla på med det som de tycker om. Men om man offrar en hel dag på att transportera sin häst säg 20 mil hemifrån för att starta i ett vardagstravlopp med, säg 15 000 kronor i första pris. När man efter 4-5 timmars slit står där med kanske 2 000 i sista matlappen så känner det på. Man har utgifter för bensin, boxhyra, startavgift och man kanske måste äta något också. Sedan ska man betala 10 procent på ”vinsten” för en kusk, som även tar 200 i uppsittning. Det GÅR inte ihop såna kvällar. Och de FÅ kvällar när man står där med de 15 000 kronorna i första pris så inser man vad lite den summan egentligen räcker till. Om man roar sig med att titta igenom ett travprogram från valfritt vardagstrav och räknar på hur många lopp hästarna som startar en vanlig ”travdag” egentligen vunnit i sitt liv, i förhållande till hur många starter de gjort, så inser man att det är omöjligt att få det hela att gå ihop. Man kanske driver det hela i en liten rörelse, för att försöka få igen något OM man någon gång får fram den där stora stjärnan och då får man ofta ligga ute med momsen tills efter nästa års deklaration. Och vill man att deklarationen ska gå igenom måste man troligen anlita en redovisningsbyrå, som också kan ta hutlöst betalt, men annars kanske inte deklarationen går igenom. I alla fall inte om du gud förbjude, TJÄNAT lite pengar på din verksamhet. Det enda som håller en ”vanlig” amatör på banan för tillfället det är kärleken till hästen och kanske tävlingssuget. Men blir det för besvärligt och dyrt att fortsätta tävla då slutar nog allt fler med detta inom en snar framtid. Att allt fler amatörer slutar köra är också en fara för allmänintresset men inte konstigt när man hela tiden bedöms olika av måldomare och andra funktionärer. Man behöver bara sätta sig en kväll och titta på lite upplopp på lopparkivet och jämföra med resultatlistornas bötfällningar för att börja fundera om allt verkligen står rätt till i domartornen. Nyrekryteringen inom amatörgenren av travsporten är att liknas vid en död gren som ännu inte ramlat av trädet. Tyvärr ser inte jag någon räddning. jag hoppas dock att någon annan gör det. Uppfödarna är också en grupp som har det svårt. Precis som de små och inte så framgångsrika proffstränarna. Men deras välmående beror helt och hållet på hur hela travsporten mår. Finns det ingen framtidstro så köper man inte på sig några hästar. Då spelar det liksom ingen roll. Vilken som tränar dom elelr vilken stam de har eller om de är billiga. Själv fortsätter jag troligtvis i många år än. Men det är inte längre lika roligt. Jag började med det här en gång i tiden för att jag älskade hästar och känslan av att köra fort och tävla. Jag har aldrig varit speciellt framgångsrik, men jag har alltid funnit mycket nöje inom travsporten och jag haft väldigt roligt många gånger. Jag hoppas kunna ha det så ett tag till men är inte alls lika säker. Med vänlig hälsning och lycka till alla ni som kämpar därute Björn Persson, Matfors