Roligare förr

Jag är ju inte så där lastgammal egentligen. 46 år är väl ingen ålder. Och det känns ju ofta "som igår" mycket av det som hänt. Kollade på en videofilm med gamla lopp igår och där fanns även loppet då jag första gången körde in pengar med en häst. Det var 1990 i april. Det är snart 24 år sedan, ändå kommer jag ihåg hur uppfylld av glädje jag var när vi svängde in på upploppet som tredje häst och jag förstod att ingen bakom skulle komma ikapp oss. Jag smög till och med upp en liten näve i en "smygsegergest" fastän jag bara blev trea. Jag gav hela 229 tillbaka på en spelad tia i platsodds. Jag kommer ihåg att jag ringde min hovlagare, den nu sedan några år tillbaka döde Bengt Sandin från telefonautomaten utanför fiket på Solänget och jublande glad berättade att jag blivit trea. Att jag skulle bli intresserad av trav var det nog ingen som trott. Allergiker och så med ett i det närmaste osunt fotbollsintresse, som upptog i princip all min tid fram till gymnasietiden. Men det var något med de där hästarna som drog. Redan som liten ville jag ha en egen häst. Lite svårt när man bor i en lägenhet i ett förortsghetto till Sundsvall. Jag fick i alla fall börja på en ridskola, men då ögonen rann och jag snorade och det väste i halsen på mig var det bara att lägga ner. Men i gymnasiet så slog det slumrande hästintresset upp med full kraft. Ingen nära släkting hade någonsin hålllit på med hästar eller trav, eller någar större djur för övrigt. Morfar hade en bror som under efterkrigstiden haft proffslicens på Östersundstravet men han hade nog slutat med hästar redan på 50-talet och jag var ju född 67, så det hade ju knappast påverkat. Det enda egentliga travkopplingen var att farfar och jag spelade trav, ett 32- raders system på V65 varje helg. Vi hade flyttat ut till Matfors när jag var 13 år, där morsan och min styfar Börje hade köpt ett hus. Med skolgång inne i Sundsvall när jag började gymnasiet så dök det upp lite nya polare och där gick en grabb vars farsa var proffstränaren Agge Engblom. Han som hade tävlat med den senare någorlunda kände avelshingsten Joe Spin. Det innebar att det blev lite travbesök på plats då det blel fribiljetter och travprogram. Plus känslan av att man typ kände "någon" av de som körde. Jag fascinerades direkt av stämningen och spänningen. Jag var ju annars en oerhört dålig spelare. Man fick ju sina favoriter bland hemmahästarna som sprang på Bergsåker i mitten av 80-talet (de var ju egentligen ena riktiga löss) och som man höll koll på, och spelade en tia på då och då. Den oerhört snygge och karismatiske Limit Fisherman en kolsvart hingst, ofta körd av Ingemar Hallberg, en kusk som ofta lovade mer än vad han höll, men som stack ut i sin snygga läderdress i gult och lila. Hästen galopperade i tid och otid och det var fler än en gång han hoppade i ledningen straxt före mål och man svor ve och förbannelse över honom, likförbannat så stod man där veckan efter med samma förhoppningar. Hallberg hade även gamle slitaren Top Dot som lurat av mig både en och två tior på sympatispel som aldrig gick in. Också en häst som stack ut lite och som var undan fina amerikaimporten Scotch Dot, som lämnade en drös av fina hästar. Hallberg flyttade sedemera till Mälsåker och där träffade jag honom egentligen för första gången på riktigt då jag faktiskt köpte Viviann Brante (hon jag blev trea med i början av texten) av en hästägare hos honom. Hallberg var trevlig, men snål som bara den och jag tror inte jag överdriver om han viggade minst ett halvt paket cigg av mig under de timmar jag var där och kollade på hästen. Senare fick jag även en räkning på två dagars proffsträning av honom på hästen jag köpt. Inget jag räknat med. Hästen betalade jag på plats på eftermiddagen innan jag for därifrån och hon gick hem till mig på morgonen därpå. Ett beteende som jag upptäckt är synonymt med en del travtränare av tveksamt slag. Men det är om inte glömt så i alla fall förlåtet nu. Hallberg fick något trassel med hjärtat senare och fick sluta som tränare. Vad han gör idag vet jag inte. Åter till spelandet. Min kompis Staffan, som också gick i samma klass borde ju egentligen ha blivit mer biten än mig på trav. Vi spelade V5:or i hop och det gick ju aldrig bra. Vi hade chansen på en femma, med för den tiden hyfsade pengar för två 18-åringar en gång, men sprack naturligtvis i sista lopet som var ett snabblopp. En period under den här tiden så stod ju snabbloppet allt som oftast mellan två hästar. Det var Åke Svanstedts första stjärnhäst, Bombi Boy (en lite vek vallack som knappt sprang ett steg utanför medelpads gränser, men hemma på Bergsåker slog han oftast allt och alla och den Gustaf Persson-ägde bångstyrige kanonkulan Batong, i träning hos Åke Bäckström och oftast körd av dennes son Lars. Systemet vi gjorde satt klockrent fram till finalen, då vi hade en enda markering och den var den här gången för Batong, som inledde dagen till ära med en inte alldeles ovanlig 150-meters galopp direkt i starten. Bombi Boy vann den gången, tämligen lätt en av sin karriärs 38 segrar till lågt odds och vi sprack på V5:an precis som vanligt. För Staffan kom det en liten bonus senare på kvällen då han spelade en tia på Furir Noon (körd av nyligen bortgångne Bergsåkerstränaren Peter Buhlers pappa Jens) i noll-loppet. Glädjen var total när ekipaget vann till 72 gånger pengarna. När vi for hem till Matfors senare på kvällen så satt Staffan och räknade sina 720 kronor medan jag satt och räknade enkronor. Så kan det gå i travets värld. En liten historia om ingenting så här i höstmörkret. Nu ska jag iväg och leverera en flaska whisky till en kompis som fyller 50-år. En kille som också var med på den tiden och som fortfarande kämpar på i det tysta med travet. Grattis Örjan Westerlund på födelsedagen. Annars så startar Bonden på tisdag på Bergsåker. Anmälan i morgon. Han har fått backträning och så även gått ett 21,5/2140 meters jobb ensam på tung bana sedan senast. Hur långt det räcker vet jag inte men han kändes bra i alla fall. Parkes har fått en ny kur Hippotrim och har därmed fått körförbud i några dagar till. Adios