Närmar sig start

Nu börjar mina båda "starthästar" närma sig att vara startklara. Igår morse var jag ner på Bergsåker och tittade på när Parkin gick sitt första (och förmodligen enda) banjobb för Henke. Han gick ca 1,22/2140 meter i dödens på Jetliner och i rygg sprang fjolårets kriteriefyra, Fredrik Laday, så det var skapliga sparringpartners han hade. Henrik var nöjd efteråt och vi får se när det blir årsdebut. Kanske denna månad eller eventuellt i början på maj. Idag var jag ner på Bergsåker igen. Denna gång var det Danskan och för henne var det provloppsdags. OM hon inte visade sig vara halt av sitt svullna framknä, vill säga. Efter fem bakvarv och en 300 meters "provstart" i rätvarv så fanns det inget speciellt att anmärka på. Hon var som hon brukar. Hade bakspår i provloppet och det gick väl inte speciellt våldsamt fort i inledningen för oss, så vi hamnade i tredje par invändigt även denna gång. Första varvet så sladdade vi dessutom lite en halvlängd bakom den i ledarryggen eftersom hon är som hon är i kurvorna. 5-600 meter kvar var hon dock bättre på tårna och genom sista sväng flöt det på bra. Den som var först i mål avslutade efter 14 sista 500 och vi satt kloss i rygg på den i vinnarhålet utan lucka i det täta fältet. Så det var fullt godkänt i min bok. Min polare Greggan klockade oss till 21 första varvet och sedan 18 hela sista varvet. Klart godkänt. Pulsen på 78 ca 10-12 minuter efter att vi kommit in i stallet efter provloppet. Jag tror hon i dag, sitt stora knä till trots och vinterskodd, ändå sprang fortare än sitt rekord över 2140 meter voltstart, och det med en hel del sparat som det kändes. Dessutom var hon dövad med både bomull och fast huva. Skulle hon fungerat hundraprocentigt i kurvorna skulle jag definitivt varit helnöjd. Nu är jag bara "nöjd" Men vi får väl se hur det blir med sommarskoning. Eller längre fram när jag testar barfotakörning. Vi fortsätter att sikta fram emot den 26:e april. Kanske båda hästarna startar då. Man vet aldrig?

Stor pokal

Hej igen. Igår kväll var jag på Bergsåkers Hästägareförenings årsmöte. Parkin hade ju blivit utsedd till föreningens vinstrikaste äldre varmblod för 2011, så det vankades även prisutdelning. Och då ville man ju gärna vara på plats och ta emot priset. För utmärkelser är ju roliga att få. Nu var det ju "Junior" som fick den här, men ändå. Priser är man ju inte speciellt van vid att få, definitivt inte i travsammanhang i alla fall och även om jag fått en del utmärkelser genom åren så har det sällan varit frågan om någon pokal, även om man även fått någon sådan är man spelade fotboll. Jag har då aldrig fått en så stor pokal någon gång tidigare. Den här var enorm. Gigantisk pokal och blommor till PARKIN som blev utsedd till vinstrikaste äldre varmblod för 2011 av Bergsåkers Travhästägareförening. Frågan är ju var jag ska ställa den. Den passar ju inte in någonstans direkt i mitt hem ;) Annars är det som vanligt. Körde Danskan i söndags ändå trots svullet knä, bara motion men hon var inte halt, vilket var precis som senast. Svullnaden går dock ner minimalt som det verkar. Ska ut nu och köra henne idag igen så får vi se vad som händer. Tur i oturen är ju underlaget som det egentligen inte går att träna "riktigt" på heller i nuläget även om hon varit helt hundraprocentig. Är allt OK på onsdag nästa vecka så blir det provlopp igen. Har till och med lagt in om en semesterdag för att hinna med detta. "junior" går för fullt nu uppe hos Henke, som nöjer sig med att betrakta honom från en annan träningsvagn under träningspassen. Det är skötaren Hanna Svensson som kör för det mesta. Båda är dock väldigt nöjda som det låter, så kanske det blir årsdebut inom några veckor. Vi hörs

Tillbaka på ruta ett

Jaha. Då var vi tillbaka på ruta ett igen då. Det är ju nästan ofattbart hur klantig den här hästen från Danmark är. Har ju gått i hagen och haft det lugnt och fridfullt efterr provloppet i onsdags. Allt har varit bra och hon har sett fin ut i benen efter loppet och ätit rätt så bra. Så nu såg jag fram emot att sikta in mig på att starat snart igen. Men igår när jag skulle ta in dom på kvällen då ser det ut som det gjorde för en dryg månad sedan igen. Nu har hon klappat på sig på samma framknä en gång till. Nu var hela knät som en handboll igen och hon var bde varm och öm. Det här är ju omöjligt att skydda sig emot. Hon kan ju inte gå med knäkappor i hagen då får hon ju skavsår. Nu tog jag och skodde om henne. Det är svårt att förstå hur det går till. Hon är ju väldigt vind i höger framben, men hur hon kan lyckas "vispa" till sig så in i helvete i hagen och inte när hon springer i träning det är ju nästan komiskt, om det inte får såna förödande konsekvenser. Blir det en gång till då får hon återgå till lilla hagen där hon inte kan göra så mycket "rusningar". Tråkigt men vad ska man göra? Nu får vi se om det går till sig även denna gång. Eventuellt kanske jag kan våga kör motion i morgon. Men jag blir ju så LESS.

Danskan har gått Provlopp

Idag var vi ner till Bergsåker, Danskan och jag. Det har ju strulat en hel del på sista tiden, men nu verkar vi vara på rätt väg igen. Det höll på att "häxa" till sig för oss även denna gång, men till slut gick det enligt planerna. Senast vi var ut och tränade tappade hon en baksko. Vi var ju en bit hemifrån och underlaget var minst sagt varierande, så innan vi var tillbaka hemma så halkade hon till och då slog hon sig naturligtvis på skenbenet och fick en rejäl svullnad. Nu hade hon ju ett rejält stort knä efter senaste "bravaden" hon var ute på, så det var ju inte förvånade på något sätt att hon skulle ställa till något för sig igen. Efter lite kylning och bandagering så hade dock det mesta av spåren av "skenbenssmällen" försvunnit i morse så jag lastade henne på transporten och for ner på banan. Nu hade hon ju inte sett en travbana sedan 1 februari så hon var kanske lite väl sugen i värmningen och eftersom min hjärna går på sparlåga så hade jag bara tagit med tävlingshuvudlaget (som är halvstängt) eftersom vi skulle vara med i provlopp och det innebar ju att hon piggnade till lite extra bara av den saken också. Det darrade lite i musklerna efter värmningen som var av det rejälare slaget. Det gäller att passa på när man väl har fint underlag att köra på. Men hon kändes riktigt bra. Nu gick hon ju med både broddar och var nyskodd bak och hon hade väl aningen för långa framhovar (dags att sko där också innan skorna ramlar bort) eftersom hon hade "touchat" i sig lite på vänster kota i värmningen. När det var dags för provlopp så var hon också lite väl pigg men vi avstod första provstarten och promenerade omkring på bortre långsidan istället och det gick bättre än förväntat. När det var dags för provstart två var vi med och det gick bra även den. Hon hetsade inte upp sig speciellt mycket som hon gjort tidigare mellan starterna. När giltiga starten gick kom vi igenom bra från bakspår (spår 8) och hamnade som tredje häst. Jag hade siktat in mig på rygg ledaren, men öppningen var i tuffaste laget mellan de två hästarna längst fram innan den utvändige tog upp och kröp ner bakom den som försvarade ledningen. Vi fick nöja oss med tredje par invändigt. Efter några hundra meter till så kom övriga fältet ikapp oss tre och vi satt där vi satt precis enligt planen, som var ett rygglopp utan någon drivning. Jag hade ingen klocka med mig och i högtalarna missade dom också att säga något, men det kändes som en rätt snabb öppning och sedan liten temposänkning och därefter jämt tempo fram till upploppet. Sista varvet gick dock efter 19,5 på den i ledningen. Så kanske det gick 1,20 hela vägen eller något sånt. Vi hängde på skapligt invändigt men tappade en knapp längd på de två framför över upploppet. Hon kändes lite seg, men har ju inte gått något fort sedan starten i Östersund den 1:a februari så det var väl inte mycket att säga om det. Hon borde bli bättre med några jobb. Hon var dock förnuftig och återhämtade sig fort. Hon hade 77 i puls efteråt. Min jobbarkompis Büsse var med i samma lopp med Villagelescoursdeau som blev tvåa för Henke (såg bra ut) och jag pulsade även den samtidigt som "danskan" och han låg på 97 i puls. 20 slag över hennes puls så¨jag tror inte det är något fel på hennes ork i alla fall. Det saknas nog bara lite "spring i bena". Vi tränar på och kör provlopp igen om fjorton dagar. Parkin har varit hos Henke i snart två veckor och där är man nöjda som det låter. Det är skötaren Hanna Svensson som kört honom hittills och tolkade jag henne rätt sist så kändes han "kanon". Har sagt åt Henrik att det inte är någon brådska med att starta, huvudsaken är att han är bra när det är dags. Det viktigaste just nu är att det inte blir några fler veterinärräkningar på ett tag...

Pris från Hästägareföreningen på Bergsåker

Bara en liten kort blogg idag. Igår kom ett brev från Bergsåkers Travhästägareförening. Det var verksamhetsberättelse och så en medskickad lapp om att Parkin blivit utsedd till "Vinstrikaste medlemsägde äldre varmblod för 2011" Priset skulle delas ut under årsmötet den 3 april. Fantastiskt kul och fina utmärkelser är ju något som jag aldrig någonsin trott skulle bli aktuellt för en sån småhandlare som mig själv. Men som sagt väldigt uppskattat och roligt är det. "Junior" var i verkligt fint sällskap också tycker jag då övriga vinnare var osedvanligt meriterade: Bland pristagare finns hästar som Kriteriefyran Fredrik Laday (treåringar) samt Breeders Crown-vinnaren (och Europaderbyts vinnare) Kadett C.D. (fyraåringar). Tvååringarnas pris gick till Hugo Zonett, 15-faldiga miljonärskans Hilda Zonetts lillebror. Bland kallbloden vann Alf Jonssons båda kanoner, Lome Felix (treåringarna) och Puma Jerva (fyraåringar) var sitt prsi samt äldre kallblod blev Qravatt. Ska för en gångs skull bli spännande att gå på årsmötet.

Parkin är nu hos Henke

Ja säsongen rullar på och här händer det inte mycket i tävlingsväg. Parkin är nu tillbaka hos Henke efter att ha varit här hemma sedan början av oktober. Han såg glad ut, åt att vara tillbaka när jag lämnade av honom där i lördags. De hade kört honom i dag och allt verkade OK. Vi får väl se när han är klar för start. Som jag bedömde det var han väl rent "fysiskt" redo i början av månaden när han fick ett bakslag och fick genomgå en behandling av framknäna och sedan vila sig några veckor: Han behöver väl några veckor eller kanske en månad på sig att komma igång kan jag tänka mig. Vi får väl se. Han är i alla fall på plats. Proud Bee går ju för fullt i träningen igen här hemma och nästa vecka kan det bli provlopp. Något måste jag ju göra när det är brist på lopp för hennes del. Hon känns som vanligt, lite seg men stark. Vi har i nuläget siktet inställt på slutet av april, då det enda någorlunda passande loppet på vettigt avstånd finns. Då åker vi antagligen till Bollnäs. Jag vill helst starta auto och kortlopp med henne men det här är ett voltstartslopp över medeldistans så vi får se hur det blir. Propositionen är bra annars med högst 25 000 intjänat. hade hon varit svenskfödd hade det funnits hur många lopp som helst. Fölmärren Norma går i hagen och magen växer. Jag hoppas det blir ett levande föl denna gång. Det är dock inte förrän i början av juni det fölet ska födas, om det nu blir något, så det är gott om tid att vänta och fundera. Har fått lite reaktioner på mitt förra inlägg och det är ju fler än jag som tycker lika som det verkar. Jag har som sagt inga lösningar men resebidrag i vardagstravet samt "subventionerade" veterinärkostnader verkar flera vara inne på.

Några samlade tankar av mig om travet av idag

Jag gör en liten annorlunda blogg idag. Ungefär som en insändare, eller varför inte som ett öppet brev. Under en längre tid så har krisen inom sporten åberopats från olika håll och här kommer mina funderingar om vad som förändrats sedan jag började i mitten av 1980-talet. Här börjar det: Många tycker att det är för dyrt att hålla på med trav. Så är det naturligtvis. Men förr så kostade det också ganska mycket pengar att hålla på, och för en "vanlig" knegare så var det mycket annat som skulle försakas för att kunna ha en häst. Men var man bara tillräckligt intresserad så gick det ju ändå på något vis. Man fick försaka mycket men för många var det värt det. Intresset för egen del började på publikplats som 16-17 åring. Går man på travet en vanlig travdag nu så är det väldigt lite människor under 55 år på publikplats. Många av de som började med travhästar som amatörer kom från den sidan. I alla fall de av oss som inte hade några släktingar som höll på med trav. Kanske inte lika många som dom som hittade till stallsidan, men ett försvarligt antal är det nog som kommit från publikplats. Vi hade aldrig råd att ha häst i proffsträning ens på den tiden även om det var billigare än nu så ville vi hålla på var det bara att träna själva. De som börjar med travet som aktiva idag kommer inte längre från det hållet överhuvudtaget. Jag tror det beror på att de potentiella amatörtränarna som skulle kunna komma från ”spelsidan” , de kommer aldrig i kontakt med sporten på samma sätt genom exempelvis ATG-live. Känslan och suget av att få hålla i tömmarna själv, när man ser 600 kilo muskler dra iväg i fullständig symmetri framför ögonen på en där man står intill start på en travbana, är obeskrivlig. All sport är bäst live och skapar mycket ofta ett genuint intresse och nyfikehet som ibland får sådant fäste att man är fast för livet, oavsett de umbäranden det innebär. De ungdomar som kommer in i travsporten idag är redan frälsta och man behöver bara titta på efternamnen för att förstå att det underlättar MYCKET att ha samma efternamn som de som redan är etablerade. Idag är det nästan omöjligt att lyckas inom travet utan mycket pengar och rätt kontakter. Med såna utsikter är det bara de mest hängivna och de mest talangfulla, som OM de dessutom har en hel del tålamod som kan lyckas. Utarmningen av ägare och amatörer har pågått en väldigt lång tid. Och den kommer att fortsätta. Många menar att avgifterna är en stor del av varför allt fler lägger av men det tror jag inte är hela sanningen. När jag började med travet och köpte min första häst 1986 (en riktig lus som kostade 5000) var jag 19 år och hade ett fast jobb där jag tjänade ca 5000 spänn i månaden efter skatt. Jag betalade en tusenlapp i månaden för hö och boxplats. Kraftfoder fick jag köpa själv och seldon och grejer fick jag köpa ihop efterhand lite här och där. När jag började hade jag en gammal sele (köpt för en femhundring), en gammal Hudik-sulky som jag köpte billigt utan hjul (500 till) och som jag målade upp och en hemmagjord rockard som min styvfar byggde åt mig. Jag började med två tomma händer på riktigt alltså. Det tog 4 år innan jag fick in min första prisplacering och det var inte många såna inledningsvis. Jag födde upp min första häst egna 1989 och lämnade honom en månad i träning för inkörning året efter. Det kostade då 5000 kronor. Men då fick man ett bidrag på 750 kronor från STC för att man hade en unghäst i träning. Det tog fram till 1994 år innan jag hade en häst som kunde vinna ett lopp (ett P21-lopp, 4 000 i första pris, så det hjälpte ju inte mycket, men det är ändå en tusenlapp mer i första pris än vad man får om man vinner ett likadant lopp idag på Östersund, inte fullt 20 år senare). Att inte alla banor idag har anständiga prissummor i alla lopp är också ett fattigdomsbevis och varningstecken om något för travets fortlevnad. Licensavgiften var inte så speciellt mycket billigare än idag (hälften mot nu kanske), däremot var det ingen moms på veterinärvård eller medicin för den delen när jag började med travet. Den här månaden har jag haft veterinärräkningar som överstiger 15000 kronor bara för behandlingar, undersökningar och återbesök. Idag har jag en egen gård, så jag har ingen egentlig hyra för boxplatser, men när jag flyttade hit 1989 kunde jag köpa bra hö för ca 1 krona kilot. I höstas betalade jag 4 kronor kilot för toppklassigt hö, men som tröst fick jag det hemkört… En prisökning på fyra gånger på 20 år är ju kanske lite magstarkt om inte intäktsmöjligheterna hänger med. På Bergsåker får jag betala en anläggningsavgift om jag vill använda banorna för snabbjobb och liknade. Den är på ca 2500 kronor tror jag. Banan har de senaste åren efter omläggningen stängts upprepande gånger för att iordningställas för tävling, dessutom har öppettiderna varit strängt reglerade så jag vet inte om priset möjligen är för högt i förhållande till vad man får för avgiften. Under fjolåret betäcktes två av mina ston. Semineringsavgifter, veterinäravgifter och transportspermakostnader, bokningsavgifter och uppstallning och fan vet allt. Summan översteg lätt 10 000 kronor för den ena av dem (den andra hälften kanske) innan jag ens vet om jag får något föl, trots att hingstarna jag betäckte med är förhållandevis billiga så är det mycket extraavgifter. Jag har under alla år tyckt om det här så mycket att jag aldrig tidigare ens funderat på att sluta. Nu har jag faktiskt i börjat tänka i de banorna trots att det aldrig gått bättre. Varför har jag svårt att sätat fingret på, men det känns som om det är alltför många som vill åt de stackars pengar man får in. Det blir liksom inget kvar. Jag har fortfarande ett vanligt jobb som skiftoperatör på en pappersindustri där jag får ut ca 20-22 000 i månaden. Pengar som borde räcka till att hålla någon hyfsad häst och ha lite roligt med, trots att jag har familj och barn som också har och har haft sina intressen. Men efter att jag äntligen fått fram en riktig kanon, i alla fall med mina ögon mätt (han sprang in 550 000 kronor ifjol) så har jag konstigt nog börjat ledsna. Det ramlar in räkningar i en aldrig sinande ström och hur jag haft råd att hålla på med den här sporten tidigare, när hästarna inte sprang in just några pengar är för mig omöjligt att förstå. Nu har ju JAG klarat mig bra ändå, men jag är ju bara en mycket liten del av travsporten. Det är en helt annan travvärld numera. Och så här upplever jag att det ser ut i den här världen idag. På ”vinnarsidan” av travet av idag finns veterinärerna som sitter i guldsits. Hastigheten i dagens travlopp gör att hästarna inte längre klarar sig utan veterinärvård av toppklass. De måste kollas upp och vara fräscha. I alla fall om man ska hänga med. Och det har ju "veterinärvårdgivarna" inte varit sena på att "uttnyttja" ekonomiskt. Hästägarna eg. hästarna borde stöttas ekonomiskt av ATG/ST på ett bättre sätt för veterinärvården det är ju helt klart. Om man krasst sagt ska leverera djur till "Världens bästa sport" för tävlingar där spel är huvudsaken så borde arrangören även ta ansvar för och även se till att de har råd att vara så friska som de bara kan när de exploateras. Nu lägger man istället det ansvaret strikt på ägaren. En annan vinnare i "gamet"är "travtränaren av toppklass" som tar bra betalt för att bestämma allt över din häst och förhoppningsvis ger det resultat så att du kanske får igen dina pengar. Gårdar och banor och såna kostnader man har det skriver man av precis som alla andra företagare och tränarna brukar sällan svälta ihjäl eller åka i en gammal sliten 740 till jobbet. Nu jobbar dom ju ganska hårt också, det är inte det. Men de lider inte av krisen på samam sätt som alla andra inom sporten. Och som lök på laxen finns väl fortfarande en del tränarbidrag som delas ut (detta är jag dock inte säker på, men förr fick proffsen extrapengar om deras träning placerade sig bland de 5 i alla travlopp, vill minnas att Stig H Johansson någon gång på 90-talet fick in över 100 000 bara i såna bidrag) Travtränaren förlorar alltså sällan några pengar på travet, om han/hon inte äger en massa dåliga hästar själv förstås, men dom brukar dom sälja iväg ganska snabbt.. Och ibland så kanske du som ägare till en häst i proffsträning går med vinst. Inte ofta men det kan hända. Och det är ju det som är "moroten" De allra flesta ägarna har ju insett att den här ekvationen med att "äga häst" inte går ihop i längden. Men många anser att det ger ett sådant ”mervärde” att stå i en vinnarcirkel emellanåt, att det uppväger alla omkostnader. Och många av ägarna har redan en tämligen tjock plånbok där pengarna samlats in på annat håll och som man nu kan ”gödsla” med på sitt intresse till travsportens gagn. Oavsett vad man tycker om dessa hästägare så skulle travet vara stendött inom några år utan deras satsningar. Det är ju också ur den här typen av ägare som man hittar de allra flesta av dem som vill ha "premiechansen" och liknande påfund. De som vill ha hela kakan annars kan det vara. Att dela så att fler får känna smaken är inte deras likör. De har ofta inte förstått att en pyramid med bred bas står starkt medan ett smalt högt torn lätt kan rasa samman vid lite oväder även om de når lika högt upp i luften. Men nog om dessa för en stund nu. En annan vinnare är catchdrivern som lite förenklat, kommer till tävlingarna och sätter sig upp och kör din häst, skickar en räkning och sedan så är det bra med det. Är man en dålig hyrkusk så tjänar man sämre. Men mer än ofta så överstiger den”uppsittningsavgift” kusken tar ut, ändå summan av vad som är kvar för amatörtränaren när denne väl hemma i stallet igen summerar dagen efter en matlapp i vardagstravet. Nu över till "förlorarna" Den normale/vanlige hästägaren(med häst i proffsträning, kanske ska tilläggas) är den stora förloraren i travsporten och så har det alltid varit, så det är nog inget nytt. Oftast har man inte råd att köpa en tillräckligt bra häst. Och det behövs ett par hundra tusen in per säsong för att få det att gå ihop. Det är inte många hästar som klarar av det under hela sin karriär. Jag tror någon gammal undersökning från 80-talet påstod att endast ett par procent av travhästarna gick med vinst, och det var ändå under den tiden det var relativt gynnsamt att äga häst. Siffrorna är troligtvis inte bättre idag. För att fortsätta satsa år efter år som hästägare under dessa förhållanden måste man vara genuint intresserad, ekonomiskt oberoende eller bara tokig. Amatören/ägaren är den näst största förloraren. De får sitt mervärde av att hålla på med det som de tycker om. Men om man offrar en hel dag på att transportera sin häst säg 20 mil hemifrån för att starta i ett vardagstravlopp med, säg 15 000 kronor i första pris. När man efter 4-5 timmars slit står där med kanske 2 000 i sista matlappen så känner det på. Man har utgifter för bensin, boxhyra, startavgift och man kanske måste äta något också. Sedan ska man betala 10 procent på ”vinsten” för en kusk, som även tar 200 i uppsittning. Det GÅR inte ihop såna kvällar. Och de FÅ kvällar när man står där med de 15 000 kronorna i första pris så inser man vad lite den summan egentligen räcker till. Om man roar sig med att titta igenom ett travprogram från valfritt vardagstrav och räknar på hur många lopp hästarna som startar en vanlig ”travdag” egentligen vunnit i sitt liv, i förhållande till hur många starter de gjort, så inser man att det är omöjligt att få det hela att gå ihop. Man kanske driver det hela i en liten rörelse, för att försöka få igen något OM man någon gång får fram den där stora stjärnan och då får man ofta ligga ute med momsen tills efter nästa års deklaration. Och vill man att deklarationen ska gå igenom måste man troligen anlita en redovisningsbyrå, som också kan ta hutlöst betalt, men annars kanske inte deklarationen går igenom. I alla fall inte om du gud förbjude, TJÄNAT lite pengar på din verksamhet. Det enda som håller en ”vanlig” amatör på banan för tillfället det är kärleken till hästen och kanske tävlingssuget. Men blir det för besvärligt och dyrt att fortsätta tävla då slutar nog allt fler med detta inom en snar framtid. Att allt fler amatörer slutar köra är också en fara för allmänintresset men inte konstigt när man hela tiden bedöms olika av måldomare och andra funktionärer. Man behöver bara sätta sig en kväll och titta på lite upplopp på lopparkivet och jämföra med resultatlistornas bötfällningar för att börja fundera om allt verkligen står rätt till i domartornen. Nyrekryteringen inom amatörgenren av travsporten är att liknas vid en död gren som ännu inte ramlat av trädet. Tyvärr ser inte jag någon räddning. jag hoppas dock att någon annan gör det. Uppfödarna är också en grupp som har det svårt. Precis som de små och inte så framgångsrika proffstränarna. Men deras välmående beror helt och hållet på hur hela travsporten mår. Finns det ingen framtidstro så köper man inte på sig några hästar. Då spelar det liksom ingen roll. Vilken som tränar dom elelr vilken stam de har eller om de är billiga. Själv fortsätter jag troligtvis i många år än. Men det är inte längre lika roligt. Jag började med det här en gång i tiden för att jag älskade hästar och känslan av att köra fort och tävla. Jag har aldrig varit speciellt framgångsrik, men jag har alltid funnit mycket nöje inom travsporten och jag haft väldigt roligt många gånger. Jag hoppas kunna ha det så ett tag till men är inte alls lika säker. Med vänlig hälsning och lycka till alla ni som kämpar därute Björn Persson, Matfors