Minnesord efter min far Benny Persson 19461031-20140207

Har skrivit ett Minnesord efter min far och skickat till Sundsvalls Tidning och Dagbladet för publicering nästa vecka.    Tyvärr är de "snåla" med utrymmet så det som kommer i tidningen är en kortare version av det som ni kan läsa nedan.   På fredag den 21 februari (för övrigt min farfar Svens födelsedagsdatum) är det minnesgudstjänst i Attmars församlingshem där pappas gamla konfirmationspräst, Ivar Bylund håller i det hela.   Minnesord efter Benny Persson   Det är omöjligt att säga hur mycket en annan människa betyder för någon. När de finns där tar man dem för givet. Det är först när de är borta som man förstår hur mycket man saknar dem.   Natten till fredagen den 7 februari förändrades tillvaron för alltid då min far Benny Persson somnade in efter en kort tids sjukdom alldeles för tidigt i en ålder av 67 år. Pappa föddes i Norrhassel men bodde större delen av livet i Njurunda. Han gjorde kortare nedslag i Järpen, Hudiksvall och Matfors på senare år innan han återvände till Njurunda och en lägenhet i Kvissleby där han och hans fru Elise bodde när han avled.   Pappa arbetade som resemontör inom pappersindustrin innan han skadade ryggen och blev förtidspensionerad. Från början av 1990-talet och framåt hade han mycket värk och det slet på honom, vilket märktes de sista åren då han haft svårt att göra allt han ville. Han roades annars mycket av att läsa böcker, besöka loppisar och ”Second hand-affärer” samt bilhandlare. Förr bytte han bil så ofta han bara kunde. Bilar och motorer kan man nog säga var hans största intresse, något han delade med min bror Andreas.   Pappa hade en oerhört bra sångröst som han ytterst sällan lät någon höra. På min syster Saras bröllop för något år sedan sjöng han dock på kvällen och jag grät som ett litet barn av att höra honom sjunga igen, något jag inte gjort sedan jag var liten, då han sjöng ”Drömmen om Elin” för mig hemma hos farmor och farfar. Sångrösten har gått i arv till min syster Sara, men tyvärr inte till mig.   Min pappa Benny på en bild från min syster Saras bröllop 2012 då han skaffade Mohikanfrisyr . Foto: Malin Lindh ©   Som resultatet av en ungdomsförälskelse, mina föräldrar delade på sig när jag var tre år, har jag levt större delen av mitt liv utan den familjära samvaro med far som mina yngre syskon Andreas och Sara, som växte upp med pappa och deras mor Elise fick.   Jag kan ändå inte klaga då jag inte kunnat få det bättre än jag haft det hos min mor och styvfar.   Min far fanns ändå alltid där och jag besökte honom regelbundet under uppväxten. För att inte tala om Farmor och Farfar där jag var väldigt ofta.   Fördelen med att inte bo med pappa var att det blev högtidsstunder när han hämtade mig och man visste aldrig vad som väntade. Och även om jag trivdes bra hemma var det alltid med tårar i ögonen jag lämnade Pappa för hemfärd eftersom jag visste att det kunde dröja innan nästa möte. En gång när jag var fyra-fem år besökte vi en före detta arbetskamrat till honom som kallades ”Prinsen” då skickade de in mig genom en kiosklucka så att jag fick plocka allt godis jag kunde få med mig.   Vilken unge får vara med om sånt?   Det var hela tiden liknande upplevelser och jag kände mig oerhört privilegierad mest hela tiden när jag var med honom, även om det naturligtvis fanns besvikelser också genom åren.   Den bästa tiden vi hade tillsammans under min uppväxt var nog i de tidiga tonåren då jag var med honom en vecka varje sommar i Skutskär på jobb. Då var det bara han och jag i en husvagn. Han jobbade på dagarna och jag roade mig själv.   På kvällarna for vi och tittade efter böcker i antikvariatsliknade små affärer, eller hälsade på människor han kände.   En gång på hemväg till Sundsvall så stannade vi vid ett hus där det stod kartongvis med böcker utanför. Pappa skickade in mig för att höra om vi fick köpa dem. Det slutade med att jag fick dem allihop, det var över 575 svenska och 125 utländska deckare och västernböcker. Jag kommer ihåg antalet än idag. Vi hade bilen full när vi for hem. Eller den gång han stötte på mig hemma i Matfors i början av 80-talet och han precis vunnit 10 000 på Triss och genast gav mig en tusenlapp.   Det finns hur många minnen som helst.   Min pappa Benny och jag på en bild från slutet av 60-talet.   När jag var 18 arbetade vi tillsammans ett år och det var även det en upplevelse. Min far var en charmig person när han ville det och hade aldrig några problem att få kontakt med människor, men det skulle helst vara på hans villkor.   Jag är oerhört glad och stolt över att han som gav mig min första äventyrsbok och var den som sådde fröet till mitt intresse för att läsa, hann läsa färdigt manuset till den deckare jag skrivit och att han gillade den.   Jag kommer alltid att minnas hur det kändes att bli omfamnad av farsan och känslan av samhörighet och tryggheten i hans famn. Han skojade alltid om att han och jag skulle dela rum på äldreboendet Tunastrand när vi blev äldre.   Man tror ju att ens far alltid ska finnas där, speciellt när han bara är drygt 20 år äldre. Tyvärr blev det inte så.   Vila i frid kära far du kommer aldrig bli bortglömd.   Björn