Sjuk Bonde och min far är borta

Gårdagens lopp på Östersund är inte mycket att säga om. Bonden bjöds ett fint lopp i andra ytter men var trött redan i sista sväng. Nu hade det gått väldigt fort inledningsvis med en 10-öppning första femhundringen och första varvet efter 15, men han borde ha varit bättre. Nu hade han hög puls (105) igen efter loppet, precis som han hade några gånger i somras då han var oförklarligt dålig, så förmodligen var det något som satte ner honom. Den som han passerade mållinjen samtidigt som, och som stod i samma stall, hade 92 vid exakt samma tidpunkt och med samma pulsmätare. Någonting var helt klart fel. Vi avvaktar och tränar på då det inte syns några fel och tempen är normal. Vi siktar på den 21/2 som nästa startdatum. Natten till fredagen avled min far Benny efter att ha fått en obotlig sjukdom, en tumör i levern som man inte kunde göra något åt. Läkarna hade trott att han skulle dö redan förra veckan, men han repade sig och vi fick en vecka extra då han var skapligt pigg. Vilket känns extra bra då jag kunde få träffa honom varje dag och prata om allt möjligt. Farsan flyttades till Hospice - ett hemtrevligare alternativ för dödsjuka här i Sundsvall - under torsdagen och jag, Anette och Matilda var och hälsade på honom på eftermiddagen där och då var han sämre igen. Han var vid medvetande och vi pratade lite som vanligt även om han var väldigt trött och hade ont igen. Och redan den första natten på Hospice så ringde hans fru, Elise och berättade att han somnat in lugnt och stilla. Äldsta dottern Amanda kom hem hit direkt och hämtade mig så att vi kunde sitta en stund vid hans sida. Jag ska skriva ihop några minnesord längre fram när jag har ork. Just nu så tror jag inte det går. Det känns tomt och konstigt att han är borta även om man var förberedd. Ingenting blir någonsin detsamma igen. Vila i frid käre far. Min pappa Benny Persson (1946-2014) på en bild från för drygt tio år sedan. Foto: Björn Persson ©