Idag skulle min farmor Vilma ha fyllt 100 år

2008 den 20 december avled min älskade farmor Vilma. Hon var 93 år och hade levt ett varierande innehållsrikt liv oftast med utgångspunkt från huset i Norrhassel där de bodde från det att jag var en liten stadspojke och fram till 1998 när farmor flyttade ner till en lägenhet på Egnahemsvägen i Matfors. Farfar dog redan 1988 men farmor bodde kvar i huset tills hon var 82 år. Farfar Sven blev blind när jag var liten, i sviterna av den diabetes han levt med sedan 25-årsåldern. Han åkte ofta på undersökningar inne i stan och det var inte få gånger jag blev upplockad av farmor och farfar i taxi inne i Sundsvall för vidare resa till Norrhassel. De var båda två fantastiska människor att vara med för en liten grabb. Farfar oerhört intelligent och funderade ständigt på livets gåtor. Han hade kort skolgång som det var när han var barn, men hade alltid en oerhörd vetgirighet och allmänbildad som få. Han lärde sig som 60-åring Brailles blindskift och for ofta på kurser både hit och dit när han var i 60-årsåldern. Han och jag låg ofta sida vid sida i hans sovalkov där han berättade historier för mig. Både sanna och osanna med stor inlevelse. Jag känner hur tårarna rinner ner för mina kinder nu när jag skriver det här. Jag saknar honom fortfarande så oerhört mycket trots att det gått 27 år sedan han dog. Farmor var oerhört streetsmart och var en kvinna med klara åsikter, men ett kärleksfullt hjärta för de sina. Hon hade fått klara det mesta göromål själv då Farfar bodde inne i stan på veckorna, där han jobbade på Gränges Aluminium, som Kubal hette då. Själv jobbade hon med det mesta och hon "tog aldrig någon skit", även om det uttrycket inte fanns då.. Hon var en utmärkt sömmerska, jobbade på matbespisningen när de hade skola i Norrhassel När jag var liten arbetade hon på Plyfas boardfabrik i Hassela. Tills hon var med om en bilolycka och fick sjukpension. Farmor skötte om det mesta i hemmet i Norrhassel. Hon tapetserade och målade och plockade bär. Hon skickade små brev med "hemlisar" till mig, där hemlisarna bestod av pengar så att jag skulle ha lite att röra mig med. När det var Stöde marknad (Som när jag var liten var ett gigantiskt skådespel i tre dagar) brukade hon mer eller mindre kidnappa mig från morsan och mormors och köpa leksaker till mig: "Det var typ peka på det du vill ha". Och jag pekade till morsans förskräckelse. I normala fall kanske det inte är sunt att bli så där bortskämd som jag blev av Farmor. Men för det och mycket annat älskade jag henne oerhört. Farmor Vilma 2003. Foto: Björn Persson © Framförallt för att hon helt oreserverat älskade mig och väldigt många gånger så lät hon förstå att hon var rädd att jag som var "ensam" och särkullsbarn skulle bli bortglömd. Min faster Sigbritt och hennes Kurt var ju gifta och fick tre barn medan Morsan och farsan aldrig var gifta och de flyttade ifrån varandra när jag var tre år. Farmor och Farfar var båda väldigt angelägna om att jag skulle få komma till dem så mycket jag kunde, och det känns nästan som om jag var där mer än hos Farsan när jag var barn, även om farsan och jag också höll kontakten, så var det farmor och farfar som la manken till för att jag skulle komma och hälsa på dem. Själv bodde jag hos morsan i Nacksta medan jag egentligen inte vet var Farsan bodde innan han träffade Elise, som han gifte sig med och som är mor till mina yngre syskon Andreas och Sara och de bodde i Ortsjön, Njurunda. Det känns bra att jag vet med mig själv att all den kärlek hon la på mig kunde jag med glädje betala tillbaka ända till slutet. De sista åren hon bodde i Norrhassel spelade jag fotboll med Hassels IF och inför nästan varje träningspass for jag hem till henne en sväng och åt gröt eller hjälpte henne med att klippa gräs eller något. Sedan när hon flyttade till lägenheten i Matfors var jag dit både en och två gånger i veckan och hjälpte henne att handla och betala räkningar och sånt. När hon därefter flyttade till äldreboendet Tunastrand missade jag inte många veckobesök under de åtta år hon bodde där innan hon avled på exakt det datum hon själv förutspått. Samma daum som hennes egen mor Hanna dog på, den 20 december. Idag skulle hon ha fyllt 100 år. När hon nyligen fyllt 90 år tyckte hon att det gått så lång tid att hon nu måste jag väl vara 100 år snart? Vi skrattade och sa att du får nog vänta lite till innan dess Nu blev hon aldrig 100 år som levande. Men idag har jag och Anette varit iväg och lagt blommor på hennes grav. Älskade farmor, tack för allt Blommor till en som skulle ha fyllt 100 år idag den 28 september. Foto: Björn Persson © Avslutar med lite trav. Imorgon går resan till Dannero. Parkes gjorde ett bra lopp senast men fick ju inte riktigt chansen i tid. Vi provar igen imorgon i ett treåringslopp. Bra smygläge med bakspår och rygg på favoriten. Tappar vi inte för mycket från start så hoppas jag vi åtminstone är på plats. Men det är en förhoppning. Övriga hästar tränar på. Bonden år lugn och harmonisk för dagen. Såret i karleden bekymrar honom inte och vi siktar på Solvalla och monté nästa fredag, den 9:e. Parkin får göra ett lopp till, innan jag bestämmer mig för om det blir vintertråning och ett sista försök till våren eller om han får prova lite till. Han var urusel senast, men Greggan som oftast kör honom nu för tiden, tycker att han i senaste intervallpasset kändes bättre än någonsin. Så vi får väl se. Blir troligen i breddloppen nästa lördag. För sulky. Daley försöker jag köra så mycket jag hinner. Inga långa svängar, men ändå regelbundet. Hon har småjoggat lite några gånger och hon känns rytmisk och fin. Men hon har redan hunnit "känna på grejerna" så det är ingen lättkörd dam, även om det hittills oftast gått bra. Bilar och sånt bryr hon sig inte om, det är mer att hon verkar vilja bestämma själv, och får hon inte det kan det smälla, ha ha. OK Hej med er.