En hedersman har lämnat in

Bengt Sandin - en riktig travkompis har lämnat in

Idag fick jag beskedet att en av mina läromästare, den fenomenale hovslagaren och den hjälpsamme och snälle "travgubben" Bengt Sandin, lämnat jordelivet för ett par dagar sedan.

Bengt (f.1930) och Nils Sandin (f.1931) var två bröder från Matfors som tillsammans vann över 100 lopp som kuskar.

Den ett år yngre brodern Nils var den mer framträdande kusken och vann över 90 lopp och avslutade faktiskt med en dubbel sista gången han som kusk vann lopp (den 21 juni 1996, Roddy och Rejana) två år senare föll han för ålderstrecket som då var 67 år.

Tillsammans hade bröderna fölstoet Rebecka (född 1960) som vann 10 lopp på 29 starter och det var även hon som låg till grund för brödernas travframgångar under 60- och 70-talet och även senare, då hon även var mormor till både Roddy och Rejana, som i sin tur lämnat Bångsta Gulla som tjänat nästan 300 000).

Rebecka lämnade som fyraåring först Revard (vann 30 lopp) och som nioåring Rickard (vann 19 lopp) som bröderna turades om att köra, även om Nisse var den mer framgångsrike kusken.

Nisse som var trevlig men inte lika utåtriktad som Bengt var uppfödaren och skaffade sig hästar den vägen, medan Bengt gillade att åka iväg och köpa hästar som han sedan ställde i ordning.

Bengts bästa häst var Steivin som han köpte med en senskada och lappade ihop specialskodde och lyckades sedan vinna 10-talet lopp med och gick godkända 32,7 i början av 70-talet. Bengt tog sin sista kuskseger med Tyross i slutet på 80-talet, det var i samma veva som han började sko åt mig.

Han hjälpte även en gammal lumparkompis som hette Axel Johansson, med att få ordning på en häst som hette Hastar som inte gick att köra.

Den hästen sprang in nästan 300 000 kronor sedan efter att ha varit på uppfostringsanstalt hos Bengt. Betalningen var en påse potatis och ett par morötter kommer jag ihåg att Bengt något missnöjd, berättade en gång.

Ingen av bröderna hade körkort och när jag började med trav hade jag ofta med mig Bengt i bilent. Han gillade att träffa folk och ta sig en öl.

Han var en av de första som ringde och gratulera när jag vann lopp i vintras och han var alltid glad när det gick bra för mig.

Han var en riktig kompis och trots ålderskillnaden mellan oss hade vi mycket roligt. Och han hade många travhistorier att berätta, inte alltid sanningsenliga men roliga var dom.

De senaste åren har problem med knäna hindrat honom från att gå på trav, men han följde ofta travet på tv:n.

Men han tappade sugen på det mesta när "skyddslingen" kan man väl kalla honon, Tobias förolyckades i en bilolycka och då kommer jag ihåg att han sa att livet har inte längre någon mening.

När också brodern Nisse dog blev det ännu tristare och tyvärr så var Bengt nog ganska bitter på det mesta när livet nalkades sitt slut.

Jag var och hälsade på Bengt på sjukhuset för 1½ vecka sedan och han var då svårt märkt av den sjukdom som börjar på bokstaven "C" och det märktes att han givit upp.

Han var dock lika klar i skallen som vanligt, men när jag önskade honom god bättring så sa han "Jag kommer aldrig att bli bättre, Björn".

Jag lovade honom att jag skulle gå på begravningen och jag förstod att det antagligen var sista gången träffade honom där på sjukhuset.

Det var med tunga steg och en tår i ögonvrån jag lämnade sjukhuset.

Och nu är han död.

Vila i frid, Bengt och tack för all hjälp och alla goda historier.

Jag kommer att sakna dig!

Nu kan du åter "träta" med broder Nisse däruppe.